Blogg

På tillbakavägen till Sarajevo från det undersköna Mostar fick vi se en stor getflock tätt intill bilvägen med sin herde och hans hundar hack i häl.

Jag tänkte på det där med fult och vackert igen, alltid så nära varandra, så till förblandning i varandra. Under tågresan var det de vidsträckta stånden av ljuvligt ljusgul primula bland smutsiga trasiga plastpåsar. Nu var det de säkert skuttande mångfärgade getterna och killingarna på den nakna skräpiga industrimarken med trista gråa husklumpar i bakgrunden. Och så de mäktiga bergen bakom bakom.

I onsdags reste jag till Sarajevo. Londi var trygg med min vän Toma och jag kunde ägna mig helt åt min resa. Med mig hade jag den text jag skrev när jag gjorde den här tågresan för första gången. Det var i slutet av september. Jag hade med mig texten för dess noggrannhets skull. Den skulle vara min karta eller i alla fall en av mina kartor. Med mig hade jag också en del vetande som jag inte haft vid den första resan eller i alla fall ett exaktare än då. Jag vet sedan dess en hel del mer om Federationen och Republika Srpska, om gränserna, om förhållandena. Och under den här resan sa jag aldrig något om ”hrvatski”, ”bosanski” eller ”srpski”, som ju så lätt kan bli fel utan allt var ”vaš jezik” (ert språk – välj själv!).

Jag återser de vidsträckta vattensjuka snårskogsområdena kring Sisak, områden som verkar lite bortkopplade från världen också när det gäller internet. Man är inne i något och ser inte riktigt ut, allt är grenar, buskar och vass. Strax för gränsen kommer man till Hrvatska Kostajnica och där nedanför kröker sig den breda floden Una vackert. Una är gränflod och det är när man passerar bron som man kommer in i Bosnien (BiH, Bosnien&Hercegovina) och i Dobrljin blir passen insamlade igen som vid min förra resa. Gränsvakterna tar dem med sig i två högar och för dem till en liten bod med Federationens blågula flagga framför (fastän vi är i RS, men jag ser sedan den flaggan också lite längre bort) för att undersöka dem där. Denna procedur tar cirka en halvtimme, även om vi inte är särskilt många i tåget. Och så tuffar tåget iväg, oftast långsamt, men ibland för en kort sträcka övermodigt ilsnabbt.

Vi färdas längs floder (kanske är det Una vi ser här på den första bilden), vårsolen skiner och i skogsbackar och på grässlänter lyser den ljusgula primulan i stora sjok men mellan blomstermattorna vimlar det av skräp och plastpåsar. Hela vägen ner kommer denna duell mellan primula och plastpåse att pågå och det är omöjligt att avgöra vem som vinner. Strax efter Novi Grad, som uppvisar både moskéer och ortodoxa kyrkor, somnar jag och strax före Banja Luka känner jag hur någon griper om mitt ena knä. En man lutar sig in mot mitt ansikte och säger att vi snart är i Banja Luka och att jag kanske ska av där. Situationen känns lite ovanlig men jag uppfattar den helt praktiskt och tackar och säger att jag ska till Sarajevo. Han himlar med ögonen över den långa resan jag har framför mig, samlar ihop sina plastpåsar och kartonger och tar farväl.

I Banja Luka stiger en ung tjej på, hon är ungefär i mina barns ålder. Även om jag verkar lite osällskaplig – jag är fortfarande inte helt vaken – börjar hon prata med mig. Jag hackar omkring på min kroatiska, men efter en stund går vi över till engelska, även om Amina talar bättre franska, så det blir engelska med lite franska och kroatiska/bosniska. Hon berättar sin historia och jag delar av min. Hon föddes i Srbenica i slutet av 1980-talet och efter massakrer och förföljelser flyttade familjen till en förort till Sarajevo, men när hon var elva emigrerade de till Annecy i Frankrike och där bor de ännu, fast hon har en pojkvän i Sarajevo, så kanske flyttar hon tillbaka en dag. Vi tittar ut genom fönstret tillsammans, på det som är vackert – floden, bergen, blommorna och vissa små hus – och på det som är fult – skräpet, smutsen, förfallet. Hon säger sorgset att människorna här har givit upp, men vem ska ge dem hopp? Någonstans efter Doboj, antagligen just när vi kommit in i Federationen, kommer det på en ny konduktör. Han hälsar glatt ”Dobar dan! Kako ste vi?” in i kupén som nu har fått ytterligare passagerare. Jag tänker något om att det är ovanligt att konduktörer frågor hur passagerarna mår, men trevligt är det ju.

Jag känner igen mycket från förra resan, särskilt detta med flodens ständiga närvaro. Nej, det är inte samma flod som uppe vid gränsen, nu är det sedan länge Bosna vi följer och korsar, följer och korsar. Så många broar. Amina säger något om att Bosna är Bosniens smutsigaste flod och det är inte svårt att tro det, men vacker är den ändå och bergen omkring är så vackra.

En stund efter att mörkret fallit når vi Sarajevo och vi tar farväl och stiger av.

Till synes kom jag nyss hem från Trieste, men i verkligheten har jag varit här i Zagreb i en dryg vecka. Nu är det dags för en ny resa och jag skriver detta bara för att markera början på den. Jag äger en sådan där handskriven tågbiljett med vissa viktiga anhalter uppradade lite ungefärligt. Och priset är så där petigt in i minsta lipa. Zagreb-Sarajevo tur och retur kostar 335,72 kuna, det kan ni se. Lägg dessutom märke till att den förtryckta delen av biljetten talar tre språk: kroatiska, franska och tyska. Och att det finns en kolumn där skälet för resan ska anges. Jag kan inte läsa mig till skälet för min resa.

Egentligen ville jag åka buss för att se något annat än sist längs vägen, men avgångstiderna var för omöjliga, så jag tar tåget igen och siktar på en nio timmars (det kan förstås bli mer) resa, där jag ska ”känna igen allt”. Innerst inne tycker jag ju också bäst om att åka tåg. Tåg ger en sådan frihet. Och jag är full av förväntan.