Blogg

Nu har jag ett tag dagligen visat bilder från Mostar, men det var ju i Sarajevo jag var. Jag vill nu låta er se några kända och mindre kända vinklar av staden, de flesta i eller i närheten av Baščaršija. En duggregnig och lite småkylig dag gick jag längs den inte alltför snarfagra gatan Petrakijina och fick mig det här tehuset utpekat: Franz & Sophie, ja, många namn här rycker i historiens trådar. Det här är det bästa stället i hela Sarajevo, ja, kanske i hela Bosnien, för en teälskare. Vi gick inte in för vi hade andra mål, men jag ville lägga det på minnet, så jag tog en bild.

Ja, det där andra målet var frukt- och grönsaksmarknaden, där det trots kylan gick ganska livligt till.

Sedan gick jag på egen hand lite turistiskt i Baščaršija. Jag letade mig till den berömda brunnen Sebilj och gladde mig åt att platsen omkring inte längre var en byggarbetsplats, som den var förra gången jag var här. Det var fint och tyst.

Jag hade en idé om att försöka köpa en riktig bosnisk ćilim-matta (”kelim” på turkiska), så jag tillbringade en rätt lång stund på en mattmarknad och tittade och kände på matta efter matta, men de flesta var inte bosniska, så jag skjuter upp detta till nästa besök i trakten – då ska jag till Visoko, där det bästa hantverket ska finnas.

I stället drack jag kaffe och åt baklava, även om det nog inte var i kaféet på bilden här. I alla fall är jag inte säker.

En kväll gick vi till ett underbart ställe: kafé, bar, vinstuga, vad var det? Allt och lite till kanske. Nej, jag minns inte namnet, men jag vet att jag vill dit igen. Vi har många bra ställen här i Zagreb, men något sådant finns inte:

Egentligen var jag bara några timmar i Mostar och kallt och grått var det, men ändå har upplevelsen bitit sig djupt in i mig. Jag gick omkring – i idealiskt sällskap – i mina föregripande minnen och minnena av mina drömmar om hur det en gång skulle vara att komma dit. Cirklar kanske – lite som halva brovalv. Mostar är betvingande. Det är svårt att höja rösten mot något så stillsamt mäktigt.

I Mostar talar stenarna till dig. Det är en stad att nalkas långsamt i andakt. Jag hade sett bilder av Mostar förr, oändligt vackra bilder, men detta att möta staden i verkligheten var något mycket djupare. Till och med vykort och souvenirer i gathörnen såg ut som heliga ting. Det var en mulen dag och jag tror att det var bra. Stenen blev mer sten på det sättet och allting mer inåtvänt och slutet, tyngre och allvarligare. Hela staden är en helgedom med floden grönskimrande i sitt innersta.