En av de bilder jag tog under min senaste bosniska resan upphör inte att fascinera mig, även om det inte rör sig om någon särskilt vacker bild. Den är från tillbakaresan, men jag vet inte exakt var bilden är tagen, fast jag anar att det måste vara någonstans strax efter den slitna råa industristaden Zenica, där industrier och industriskelett trängs med avskavda gråa hyreskaserner. (Inne i tåget brukar det vara särskilt trevligt på den här sträckan: konduktören pysslar muntert med något omöjligt projekt, resenärerna ler eller sjunger eller är bara allmänt vänliga. Denna min ”statistiska” överblick över tågatmosfären är baserad på fyra resor.) Floden vi ser är i alla fall med säkerhet Bosna och det är enligt någon av mina medresenärer Bosniens smutsigaste flod. Den är ogenomträngligt brun och den är kantad med plastpåsar och annat skräp.
Jag tycker om flodkröken man ser här och solens ljus på husen på sluttningen – här är världen, här levs ett liv. Och på ett speciellt sätt är jag gripen av den röda långtradaren som för alltid är på väg mot tunneln. Det gyllene snittet göre sig inte besvär eller får möjligen bilda en kontrapunkt till långtradarens färd mot tunneöppningen. Och här invid järnvägen löper en annan väg och snart blir det vår i träden.