Trieste, Trieste

Mitt i kaoset som följde på datorhaveriet lyste ljuset från Trieste ändå blitt och välkomnande. Jag visste att jag skulle dit och jag gav mig friheten att helt bortse från det där eländet under dagarna då jag vistades i staden vid havet. För första gången reste jag dit i sällskap med någon. Vi åkte över det vilda Gorski kotar, där snön yrde och bilarna gång på gång rutschade av spåret. Vår busschaufför såg sorglös ut, fumlade runt med mobilen, hade bara en hand på ratten och körde fortare än de flesta av bilarna. Han litade visst på bussens tyngd eller på Gud. Och snön vräkte ner och och vi mindes att vi inte sett snö sedan början av januari.

bild1-45

När vi kom ner mot Rijeka försvann vintern och vi anade en försiktig vår som svällde något när vi sedan fortsatte och solen tittade fram i Opatija. Så bar det av uppåt igen, men det inre av Istrien visade sig betydligt mindre vintrigt än Gorski kotar och snart anade vi ett nytt hav från höjden. Och så for vi förbi Basovizza/Bazovica som är en slovensk by i Italien. Ja, nästan alla byarna ovanför Trieste talar slovenska. Och så rullade bussen in i de välbekanta kurvorna ner mot staden vid havet: Trieste. Min hemliga hemstad. Nej, kanske inte så hemlig, jag vet, men hem. Och så gick vi från busstationen in mot staden och mötte den på den plats där man ska möta den: Vid havet just där Canal Grande mynnar ut.

bild2-45

Detta med Trieste som hemstad är naturligtvis inte riktat mot Zagreb, det vet flera av er, utan det handlar dels om min insikt om att min kroatiska aldrig kommer att bli riktigt vuxen, dels om att Trieste är porten till Balkan och så nära Zagreb – trots bergen emellan – att jag alltid kommer ha denna stad inom räckhåll. Ja, och så har ju Trieste denna sin speciella magi, sprungen ur havet, en viss råhet och alla poeternas röster som susar i gränderna i Cavana.

3 tankar om “Trieste, Trieste

  1. Jag vill ta tillfället att berätta att jag uppskattar dina korta berättelser med foton ur vardagen, speciellt att det ofta är enklare platser längs vägarna du går. Kombinationen ”utomlands”, ”vardag” och även känslan av att inte helt höra till – allt det är så rogivande för mig, i den meningen att världen känns som en stor väv med halvstarka band mellan känslor och platser.

    Har jag redan berättat att pojkvännen inte vill resa (tillbaka) till Trieste, för att han hade problem och småtråkigt de veckorna han tillbringade där? Om jag inte lyckas övertala honom att ändra sig kommer jag att resa dit ensam någon gång. Du är en god ambassadör för platsen.

  2. Hej Jenny,
    tack! Jag tycker förstås att du ska åka till Trieste med eller utan sällskap. Och du kan gärna titta in här Zg på vägen. Vore kul!

Kommentera