Due fronti, una città – storie triestine

Vi gick på den stora utställningen ”Due fronti una città – storie triestine” i Salone degli Incanti (Vecchia Pescheria). Den handlar om Trieste under första världskriget och som sista delen av namnet på utställningen antyder är det inte historien med stort ”h” som står i centrum utan de små individuella historierna (storie).

bild1-45

Vi förs tillbaka till tiden för detta stora ödesdigra krig genom ett myller av röster. Vi ser bilder ur enskilda människors fotoalbum eller bildsamlingar. Bilderna visar unga män långt hemifrån eller i de förstörda hemtrakterna. De kommer väldigt nära oss.

bild2-45

Vi läser brev som uttrycker desperation och resignation. Här några rader ur Marija Košutas brev till maken Just Gruden från den 17 maj 1918 (lite fritt översatta):

Så länge jag lever […] kommer jag aldrig att glömma kriget. Hungern, uppoffringarna, svälten och nöden var outhärdliga. […] Åh, detta meningslösa krig. Vems är felet, så mycket blod har flutit, så stor hunger har härjat, särskilt i Istrien, längs kusten och i Trieste.

bild3-45

Och hur gick det för de tre bröderna Pitlik? Vi ser deras unga ansikten sväva högt uppe nära taket i utställningslokalen.

bild4-45

Och vad står det på alla korten som hänger där uppe? Vem längtar efter vem? Vem har förlorat vem?

bild5-45

Kommentera