Vi gick på den stora utställningen ”Due fronti una città – storie triestine” i Salone degli Incanti (Vecchia Pescheria). Den handlar om Trieste under första världskriget och som sista delen av namnet på utställningen antyder är det inte historien med stort ”h” som står i centrum utan de små individuella historierna (storie).
Vi förs tillbaka till tiden för detta stora ödesdigra krig genom ett myller av röster. Vi ser bilder ur enskilda människors fotoalbum eller bildsamlingar. Bilderna visar unga män långt hemifrån eller i de förstörda hemtrakterna. De kommer väldigt nära oss.
Vi läser brev som uttrycker desperation och resignation. Här några rader ur Marija Košutas brev till maken Just Gruden från den 17 maj 1918 (lite fritt översatta):
Så länge jag lever […] kommer jag aldrig att glömma kriget. Hungern, uppoffringarna, svälten och nöden var outhärdliga. […] Åh, detta meningslösa krig. Vems är felet, så mycket blod har flutit, så stor hunger har härjat, särskilt i Istrien, längs kusten och i Trieste.
Och hur gick det för de tre bröderna Pitlik? Vi ser deras unga ansikten sväva högt uppe nära taket i utställningslokalen.
Och vad står det på alla korten som hänger där uppe? Vem längtar efter vem? Vem har förlorat vem?
