Blogg

Eftersom jag nu fått veta att Hufvudstadsbladet publicerat min text om Saša Stanišićs Före festen, känner jag mig fri att släppa ut den även här:

°°

Före festen är en historia eller ett knippe historier om provinsen där åren ännu går ett och ett. Provinsen är inte vilken provins som helst utan ett hörn av Uckermark, en blygsamt vacker avfolkningsbygd i nordöstra Tyskland. Författaren Saša Stanišić kom som flykting till Tyskland som fjortonåring – en ålder som är helt öppen både framåt och bakåt – från det krigshärjade Bosnien. Hans första roman Wie der Soldat das Grammofon repariert, som på svenska fått den något krystade titeln Farfar upp i graven, handlar om en pojkes upplevelser före och under Balkankriget i den lilla staden Višegrad, som också är Stanišićs födelsestad. Och staden där Ivo Andrićs roman Bron över Drina utspelar sig. I Före festen har Stanišić gjort verklighetens by Fürstenwerder till sin diktnings Fürstenfelde. Någonstans i början av boken låter han själva landskapet för ett ögonblick bli till huvudperson och vi får veta något om de två sjöarnas tillblivelse. Lite kan detta påminna om början i Jenny Erpenbecks roman Hemsökelse, som ju också utspelar sig i Brandenburg – Uckermark är ett nordöstligt hörn av Brandenburg – fast hos Erpenbeck tar urtiden större plats. Och i Stanišićs roman överlagras historien av myten om den balkanske jätten som slungade iväg en bergstopp från kedjan Dinariderna och delade den uckermarkska sjön i två.

Ett nav i romanen är Annafesten som firats i byn sedan 1500-talet av en sedan länge i invånarnas minne förbleknad anledning. Kanske brändes en senare helgonförklarad Anna på bål en sommardag, men sannolikt inte just den dag i slutet av augusti då festen firas. Nuet i romanen är dygnet före årets fest men detta nu är också en punkt som har ett myller av förbindelser med gångna tider.

I romanen möter vi en rad människor i byn som till exempel Ana Kranz, en åldrad konstnärinna med rötter i Banatet i Balkans oklara gränstrakter, som genom åren målat byn och dess invånare ur alla tänkbara och otänkbara vinklar, ”Sparbank i solnedgång” heter en och natten inför årets fest försöker hon sig på att måla Djupsjön i mörkret, men hon är nattblind. Och så har vi de unga männen: Lada, som är mycket stark, Stumme Suzi som är just stum och också mycket stark. Och Johann, som har tunna armar och är klockarlärling, han lär sig att slå slagen med byns tre tunga kyrkklockor. Den unga kvinna som får mest plats i romanen heter Anna och hon springer mycket fort och är en orolig själ. Herr Schramm var en gång överstelöjtnant i DDR-armén, sedan skogvaktare och är numera en självmordsbenägen svartarbetande pensionär. En viktig samlingsplats i byn är Ulis garage, där man – ja, mest män – dricker öl och berättar historier, för det finns inte längre någon riktig bykrog. Lada är inofficiell men mycket verklig utkastare hos Uli. En annan central plats är hembygdsgården där Johanna Schwermut, Johanns mor, bedriver en intensiv och hemlighetsfull verksamhet, när hon inte är svårmodig och bara ligger med ansiktet mot jorden hemma i trädgården. Råhet och mänsklig värme går tätt intill varandra i relationerna mellan byborna. En betydelsefull gestalt är färjkarlen, som i romanens öppningsscen just dött. Han lever vidare i det kollektiva minnet och den kollektiva sorgen:

Vi är ledsna. Vi har ingen färjkarl mer. Färjkarlen är död. Två sjöar, ingen färjkarl.

Detta ”vi” kommer ofta till tals i romanen. Det är byn som talar lite som hos Tage Aurell i hans värmländska obygdsberättelser. Ofta inleds ett nytt kapitel med att en kollektiv känsla registreras. Så här: ”Vi är glada, Anna kommer att brännas på bål. Imorgon kväll på festen kommer domen att verkställas.” Eller så här: ”Vi är obekymrade. Ficklampa, regnkappa, gummistövlar, målarduk med paraplyet: fru Kranz är väl rustad.” Eller: ”Vi är bekymrade. Ingen kan Bibeln så bra som kyrkklockorna.” Och i bokens slutrader: ”Vi är glada, Anna kommer nog inte att brännas trots allt.”

Men vi får inte glömma rävmor som finns som ett slags djuriskt undermedvetet i romanen. Hon har många egna kapitel som löper genom bokens väv, kanske är hon den enda ogrumlat tragiska gestalten, för människan grumlar, som vi vet, nästan alltid tragedin. Vi upplever rävmors kamp för ungarna, hennes uthållighet, list, hennes absoluta smärta.

Men Stanišić har också släppt in för oss kända gestalter från historien och nuet bland bokens blad. Den store 1800-talsförfattaren Theodor Fontane har vandrat i dessa trakter, Angela Merkel är född här och hon förs en gång över vattnet av färjkarlen.

Under berättelsens lopp händer den lilla besynnerligheten att det blir inbrott i hembygdsgården utan att något man kan se eller ta i blir stulet. Det som händer är att gamla texter från 1500-talet och framåt smiter ut ur källaren och in bland romanens kapitel och där talar sitt delvis ålderdomliga språk om förfärande händelser runt tiden för Annafesten genom århundradena. Och det verkar som om namnet ”Anna” löper som en mer eller mindre tydligt lysande tråd genom hela romanen, som ”Anna”, ”Ana”, ”Johanna” och ”Johann” och kanske inne i ”Kranz” och ”Angela”. Men här är det kanske min fantasi som far iväg med mig driven av Stanišićs språk som är så lekfullt och poetiskt att allt verkar bilda sinnrika gåtfulla mönster. Översättaren Christine Bredenkamp – som författaren förresten rävlistigt blinkar åt på sidorna 89 och 90 bakom gestalten Bruno Bredenkamp – följer honom härligt smidigt i hans orddans: ”ty ur den sedvanliga ringningen skalar sig något kraftfullt och hårt fram och ur den i sin tur en vacker melodi, ja, ja, vi vet, melodier kan inte skalas fram, men lyssna nu i stället”:

Saša Stanišić
Före festen, 2015
Vor dem Fest, 2014
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Weyler

Jag vet inte om någon av er minns detta, men i början av det här året skrev jag en bloggtext med titeln Horace Engdahl – en kärleksförklaring. Jag hade då just sett honom i serien ”Min sanning” och blivit våldsamt gripen. I min text kan man finna till exempel det här:

Jag har sett Horace Engdahl i programmet ”Min sanning”. Två gånger – och jag vill tillåta mig en tredje också. Jag har förälskat mig i hans sätt beskriva sig själv och världen. Och jag håller fast hans sätt att om vissa speciella ögonblick i livet säga ”det gick mig djupt till sinnes”.

Och slutklämmen i texten ser ut så här:

Horace Engdahl är en ädel man, en man smidd i ett stycke, så helt fristående. Inga falska blygsamheter, inget tuggande på oförrätter begångna mot honom, oåtkomlig för vår sladdriga, självömkande, småskurna tid. Tillhörigheten till en intellektuell elit är bara sockeln under denna gigant inom det rent mänskliga.

Ja, och jag menade allt jag skrev.

Under den här tiden talades det mycket i svenska media om Horace Engdahls och Ebba Witt-Brattströms brustna äktenskap. E W-B yttrade sig i olika sammanhang om saken medan HE höll en lägre profil. Jag såg E W-B i Babel och hörde henne tala ganska illa om HE och jag kände mig olustig och tyckte på något sätt att han ”hade rätt”. Fast vad visste jag om deras äktenskap? Sedan kom tv-serien ”Liv och Horace i Europa” och jag följde den, men under programmens gång naggades min beundran för HE. Plötsligt framstod han för mig inte alls som så intressant och ädel som han gjort i ”Min sanning”. Men på något vis lät jag det passera som något betydelselöst, en bagatell han kanske hade råd med, och jag tänkte att han egentligen var såsom jag tänkt innan. Till saken hör också att jag läst hans bok Ärret efter drömmen om och om igen utan att tycka att den blev tömd på sitt innehåll eller sin laddning. Så trots den där lite larviga Europaresan var han fortsatt för mig en stor man och en stor författare.

Under våren kom både E W-B och HE ut med varsin bok som var och en på sitt sätt anknöt till det gamla förhållandet. Jag läste några utdrag ur E W-B:s Århundradets kärlekskrig och blev snabbt både mätt och illamående. Jag läste inte något ur HE:s Den sista grisen, men jag var hemligt övertygad om att den höll en annan nivå.

Och i maj for jag till Wien på en konferens för centraleuropeiska svensklektorer och vann där i ett boklotteri Den sista grisen. Ja, jag fick alltså ett lågt nummer och kunde därför välja ganska fritt. Jag valde med en viss tvärsäkerhet Den sista grisen bland annat framför Århundradets kärlekskrig. ”Jag vet att Den sista grisen är bra”, sa jag.

Sedan dröjde det ett tag innan jag började läsa den. Och till min förvåning eller besvikelse tyckte jag, när jag väl började läsa, inte att den var något särskilt, inte i början i alla fall, fast då och då fångade något stycke mitt intresse, men mycket lite av det jag tyckte om lyckades få fäste i minnet. Nå, läsningen avbröts gång på gång både för att jag hade annat jag måste läsa och för att den här boken inte tog tag i mig på riktigt. Jag tyckte att de där tomsidorna var lite poserande och mycket i texten lättviktigt eller alldeles för uppenbart sårat och liksom småaktigt hämndlystet. Ja, och så det här med kvinnor som han klädde av med blicken, kvinnor som hade långa snygga ben eller liknande attribut och var lite halvunga. Och det lösa pratet om hur kvinnor ”egentligen är” tråkade ut mig samtidigt som jag tyckte lite synd om honom. ”Varför blottar du dig så här?” kunde jag tänka. Passager med något slags kvasifilosofi varvas i boken med elaka småttigheter, riktade särskilt mot kvinnor då. Nu har jag tre sidor kvar och jag ska läsa dem, men jag skriver först det här.

Härom kvällen hittade jag nämligen nyckeln till boken. Jag satt på Simpa med ett litet gäng och två av mina väninnor grälade om Zoran Milanović och hans planer på att bli businessman (tills vidare är han ledare för socialdemokraterna). Den ena fyrade av frasen: ”Ne jebi na suho!” Och jag fick mig för säkerhets skull en översättning tillslängd: ”Don’t fuck on dry!” Jag smakade på frasen både i original och översättning och med ens stod det klart för mig att den gällde Horace Engdahl och hans belägenhet när han skrev Den sista grisen. Någon hade i tid bort säga – till exempel när manuset skickades in: ”Ne jebi na suho!”