Jag väljer – åtminstone först – en bild från en av de soliga dagarna, fastän jag egentligen numera tycker bättre om ett mulet Varberg, i alla fall på sommaren, när turismen slår till med brutal kraft och Strandpromenaden och området vid Societetsparken och hamnen är fulla med nöjesmaskiner, högtalarljud och plasttält och trängsel. Visst är det sant att maskinerna står där också under mulna dagar, men de blir liksom mindre grälla då och oväsendet tonas ner. Och visst är det också sant att man – åtminstone delvis – kan titta bort eller söka sig till ensligare platser även under en solskensdag.
Men jag tycker ändå att också turistorter kan ha lite stil. Eller – för att säga det på ett bättre sätt – att de kan låta bli att skrämma bort den naturliga skönheten.
Jag lever i ett sidospår och nyss läste jag Hanna Kralls Hjärterkung och skrev en recension. Här är några rader ur den:
Som Maria Pawlicka inleder hon en kamp för att rädda eller gömma undan dem hon kan. Hon ber en inte ovänligt sinnad präst om hjälp att finna två lägenheter:
”En för dem som inte kan visas upp på gatan… med olämpligt utseende och jiddischaccent… den andra för dem med ett godtagbart utseende och med oklanderlig polska.”
Men prästen dör innan han kan göra något för henne. Och det glesnar i leden, den ena efter den andra försvinner i boskapsvagnar mot lägren eller också tar de en genväg med cyankalium.
Och jag läser långsamt vidare i Das Buch vom Tee av Kakuzo Okaura och lär mig hela tiden nya saker om världen, fastän det inte är första gången jag läser boken. Jag vill nu bjuda er på två korta citat. Det första handlar om dagens (det betyder det tidiga 1900-talets) kines och hans förhållande till teet, sedan ”hans folks långa olycka tagit ifrån honom längtan efter att finna livets mening”:
Er ist modern, das heißt alt und entzaubert geworden. Er hat jenen hohen Glauben an Illusionen verloren, der die ewige Jugend und die Kraft der Dichter und Weisen ausmacht.
(Han har blivit modern, det vill säga gammal och berövad mystiken. Han har förlorat den höga tron på illusioner, som är den eviga ungdomens väsen och diktarnas och de vises kraft.)
I samma kapitel, ”Die Schulen des Tees”, kommer Okakura in på den japanska teceremonin, som är ”die höchste Vollendung des Tee-Ideals”. Här måste han naturligtvis också tala om terummet:
Der Teeraum war eine Oase in der trostlosen Wüste des Daseins, wo müde Wanderer sich treffen konnten, um sich gemeinsam am Quell des Kunstgenusses zu laben. Die Zeremonie war ein improvisiertes Drama, dessen Handlung sich um den Tee, die Blumen und die Malerei wob. Keine Farbe, die den Ton des Raumes störte, kein Klang, der den Rhythmus der Dinge beeinträchtigte, keine Bewegung, die sich in die Harmonie eindrängte, nicht ein Wort, das die Einheit der Umgebung brach: alle Bewegungen einfach und natürlich – das waren die Ziele der Teezeremonie.
(Terummet var en oas i tillvarons tröstlösa öken, där trötta vandrare kunde träffas för att i gemenskap låta sig vederkvickas vid konstnjutningens källa. Ceremonin var ett improviserat drama, vars handling vävdes kring teet, blommorna och måleriet. Ingen färg som störde rummets ton, ingen klang som inkräktade på tingens rytm, ingen rörelse som trängde sig in i harmonin, inte ett ord som bröt mot omgivningens enhet: alla rörelser enkla och naturliga – det var teceremonins mål.)
