Innan glömskan börjar sudda ut bilderna och blanda ihop intrycken vill jag skriva ner några rader om min resa hit till Budapest. Jag hade valt att ta tåget eftersom tågresor för mig är de riktigaste resorna. Det hela började lite trögt med att tåget från Rijeka till Zagreb var 70 minuter försenat, men jag tog det med jämnmod och satte mig i baren utanför stationen och drack mycket långsamt en kopp kaffe medan jag – också mycket långsamt – läste några sidor i Thomas Bernhards Gå. Jag skrattade lite inåtvänt åt scenen i den rustenschacherska byxbutiken där Karrer lät expediten hålla upp alla byxorna mot ljuset för att se om tyget hade tunna ställen.
Så kom då tåget slutligen in på perrongen och ganska snart var så gott som alla platser tagna. Vi gungade igång och värmen steg eller var hög redan från början. Luftkonditioneringen pumpade bara omkring varmluft och de som hade solfjädrar använde dem och de som hade frottéhanddukar använde dem, några viftade sig med passen andra med biljetter. Jag märkte att jag inte svettades på ett vanligt sådant där lite småkladdigt sätt; i stället regnade det ifrån mig. Snabbt och slött bestämde jag mig för att inte bry mig om det. Jag regnade och det var ingenting med det. Vi passerade förbi Dugo Selo, Vrbovec och Križevci och jag lade märke till att det bara var jag som tittade ut. De flesta omkring mig var ungdomar på långresa och de hade blickarna på sina telefoner eller så blundade de. Jag såg majsfält och de där ”för alltid ännu inte” putsade tegelhusen, som man ofta ser på Balkan. Mellan majsfälten fanns små sankmarker och då och då fick jag syn på en stork som gick och plockade där. Och jag tänkte på den där raden i Rilkes dikt Das Karussell: ”und dann und wann ein weißer Elefant”…
Vid Koprivnica kom passpoliser ombord. Jag var lite förvånad för jag hade aldrig tänkt på hur nära den ungerska gränsen staden ligger. Först gick ungrarna och sedan kroaterna, lite ologiskt, men så var det. Strax efteråt vaggade tåget iväg och ytterligare lite senare passerade vi gränsfloden Drava.
Och kort efter det stannade vi på den första ungerska stationen som heter Gyékényes. Där upprepades passproceduren av både ungerska och kroatiska gränspoliser. Passagerna visade och stoppade letargiskt tillbaka sina pass medan svetten droppade. Jag sa ”köszönöm” till ungrarna för att öva lite.
Värmen steg lite till och tåget lämnade stationen. Jag såg majsfält, solrosfält med mogna och trötta solrosor och då och då en stork. Och så somnade jag fastän jag hade bestämt mig för att inte sova. Jag drömde något svävande och allvarslöst som gick över i en vag halvvakenhet. Det kändes som om jag gungade fram utmed ett jätteakvarium med grönt vatten. Så öppnade jag ögonen mot vattensidan och där var Balaton. Känslan av att vara en mycket liten varelse på resa längs en akvarievägg dröjde sig kvar ännu en stund medan jag undan för undan upptäckte detaljer i panoramat utanför fönstret. Jag såg talldungar och hus, små massiva kubiska hus med toppiga tak. Och jag såg män utanför husen som på ett obestämt sätt påminde om dem. Och bakom fanns det gröna vattnet.
Jag läste namnen på orterna vid sjön: Balatonfenyves, Balatonszemes, Balatonszárszó, Balaton-… Och så lämnade vi sjön och landet bredde ut sig platt och vidsträckt under den blåaste himmel. Vi nådde en annan sjö, Velencei-tò, och följde den. Den låg där platt bland vassen och såg låg ut. Jag såg långa namn på stationerna som Székesfehérvár… Och så nådde jag min destination Kelenföld, där Gabriella väntade på mig. Vi tog spårvagnen hem till henne och så stod jag vid räcket utanför dörren till hennes lägenhet och tittade ut över denna underbara ”pavlač” (som det heter på tjeckiska).
