Idag är kanske årets varmaste dag här i Zagreb och när jag drack kaffe med Đurđica på Simpa på morgonen sa jag plötsligt delvis till min egen förvåning att jag tänkte åka till Bundek och bada för att jag ville känna om vattnet där alls klarar att ge någon svalka. För säkerhets skull la jag till att jag skulle försöka komma iväg tidigt, fast det var ju rätt befängt eftersom det inte var särskilt tidigt längre. Vi skrattade lite åt gårkvällens vanvettiga polisintermezzo i baren, men jag berättar inget om det, eftersom jag där spelade en roll som jag gör klokast i att dölja. Och så gick det lite tid till och svetten började lacka fastän vi satt djupt inne i skuggan. När jag så äntligen klev på spårvagnen var klockan mer än halv tolv och jag sa till mig att jag bara skulle simma en runda och sedan vända tillbaka. Ja, och så bytte jag vid Držićeva – en del av er känner nog igen min ”badväg” – och så for jag förbi de där vanliga hållplatserna och över Sava och steg av vid Most mladosti. Allt gick ganska smidigt och jag hade lite skugga ända fram till nasip, men där upphörde den och vägen löpte bländande vit framför mig.
På hela sträckan mötte jag bara en enda cyklist och en löpare som såg hotfullt överhettad ut. Luften var liksom tung omkring honom. På ett ställe stannade jag för att se om jag kunde upptäcka någon strimma av floden, men nej, jag fick nöja mig med att veta. De stora hyreskasernerna på andra sidan såg overkliga ut och de liksom suckade under hettan. Medvednica såg ut som ett bergspåhitt, bara domkyrkans dubbeltorn såg ut att verkligen finnas.
Nå, jag nådde fram till min korvsjö och räddade mig nästan genast ner i vattnet. En bit ifrån mig stod en kvinna med vattnet ungefär till midjan och läste en bok och lite längre bort låg en familj i vattenbrynet och gjorde ingenting. Vattnet svalkade bara nödtorftigt och absolut inte vid ytan. Jag låg i vattnet som på mjuka löst utlagda kuddar och dynor och så simmade jag oändligt långsamt i en oregelbunden halvcirkel. Jag liksom låg förbi mig själv och jag tänkte vaga lite skvalpiga tankar om vad vatten egentligen är och hur man skiljer det från luft. Svanparet låg ute på sjön tillsammans med sina fem nya ungar.
Ja, för de måste vara nya eftersom de är mycket mindre och dunigare än sist. Efter en stund kom svanfamiljen till min del av stranden. De parkerade några meter ifrån mig och jag fick se en lång och komplicerad uppvisning av svanbad. Särskilt föräldrarna badade oerhört noggrant, de verkade försöka bli riktigt blöta inpå bara skinnet. De dök och rullade runt, lågt på rygg i vattnet och plockade ivrigt i sina fjäderdräkter tills vattenytan blev dunig. Ungarna pep och simmade hit och dit.
Under tiden började jag känna mig kokt, men jag vågade mig inte i vattnet bland svanarna utan jag försökte vänta ut dem. Hur länge kan svanar intensivbada så här? funderade jag lite oroligt. Jag måste ju i vattnet en gång till innan jag påbörjade hemvägen. Till sist gav jag upp och gled diskret ner i vattnet någon meter ifrån den ena storsvanen. Jag stängde ögonen och simmade ut och tänkte ungefär: om jag inte ser dem så ser de inte mig. Det visade sig vara helt riktigt eller jag fick i alla fall vara ifred. När jag kom upp igen samlade jag ihop mina saker och klev upp genom gruset till en av duscharna vid vägen och där var vattnet äntligen kallt. Innan jag gav mig av kastade jag en sista blick ner på sjön, där den låg som en stor grönaktig trasa med en människa och en svanfamilj som dekorationer.
Hemvägen blev en kamp. Jag klarade nasip men på spårvagnshållplatsen fanns ingen skugga utom en liten fläck där jag stoppade in huvudet. Men så kom spårvagnen och det var en av de moderna med luftkonditionering. Tyvärr fungerade inte denna modernitet just den här dagen och folk i vagnen såg medtagna ut och många fläktade sig med tidningar och pappbitar. Jag valde att åka en hållplats för långt för att slippa bli stekt i den stora korsningen mellan Držićeva och Vukovarska, så jag steg av vid Autobusni kolodvor men där fanns ingen spårvagn åt mitt håll, inte på en kvart i alla fall, så jag gick och satte mig på de skuggiga trapporna vid busstationen. Överraskande nog brände trappsteget trots skuggan. Jag iakttog människorna omkring mig där de satt eller stod och hanterade hettan. En gammal glassförsäljare fläktade sig frenetiskt och då och då tog han upp en isbit ur glassboxen och tryckte den mot handleden eller tinningen…