Anteckningar på baksidorna av den imaginära resedagbokens blad

Även om jag egentligen befinner mig i en annan dimension än reseminnenas – igår var jag på en poesikväll i ett kinesiskt tehus inne i en skulptörsatelje inlindad i natten – så vill jag ändå vända blicken tillbaka till min senaste lilla resa. För några dagar sedan skrev jag om den under titeln ”Vagabond på flykt”. Nu tänker jag skriva på baksidorna av det imaginära blockets blad och plocka fram några av de mellanliggande bilderna. Och det kommer att se ut som en annan resa.

Jag lämnade Zagreb i skenet av en mjuk förmiddagssol men mycket snart började himlen mörkna. Bussen skramlade oroväckande och förlorade hela tiden i kraft. Bredvid mig satt en vänlig dam från Jehovas vittnen, en kroatiska bosatt i Trieste sedan många år. Hon utförde sitt vittnesarbete på mig och jag lät det ske. Utanför fönstret gled Gorski Kotars vilda landskap förbi. Damen predikade, bussen hackade och plötsligt – i den lilla staden Vrbovsko – upphörde dess framåtrörelse.

bild1-76

Alla passagerare steg av och vi fick vaga meddelanden om att det kunde ta två-tre-fyra timmar innan något skulle förändra sig. De flesta av mina medresenärers ansikten utstrålade ett slags resignerat tålamod och jag satte mig på en bänkliknande stenkant och lät tiden gå och himlen mörkna. Plötsligt sa en av busschaufförerna att alla som skulle till Cres och Mali Lošinj skulle göra sig beredda att hoppa på en ersättningsbuss. Vi övriga fick veta att vi skulle vänta. Så kom den nya bussen och med ens fick vi veta att alla skulle på den. Ett ögonblick av trängsel uppstod samtidigt som de första regndropparna föll ner. Den nya busschauffören rivstartade med luckorna till bagageutrymmet öppna och han fick hastigt bromsa in igen och bichauffören hoppade våghalsigt av just vid infarten till motorvägen (om det nu är en motorväg) och drämde igen luckorna. Inne i bussen skrattades det halvt hysteriskt och ute var himlen nästan svart och regnet trummade hårt och ryckigt mot plåten.

När vi nådde ner till Rijeka och havet fick jag veta att bussen faktiskt skulle fortsätta ända fram till Trieste. Lugnad sjönk jag ner på min plats och snart var bussen på väg förbi Opatija och upp mot den slovenska gränsen vid Pasjak som vi passerade på ett överraskande smidigt sätt och så var vi på den där böljande slovenska högplatån, där en av avtagsvägarna leder till Lipica, de vita hästarnas hem (ja, jag vet att fölen inte är vita). Och så passerade vi den omärkliga gränsen till Italien vid Opicina/Opčine och bussen gled ner i kurvorna mot Trieste och havet.

Som jag redan berättat gick jag från bussen direkt till Alessandras B&B Dai muli alldeles nära stationen. Och Ale lagade pasta med zucchini och Piero kom med en underbar burrata.

Dagen därpå gjorde jag den där tågresan Trieste-Treviso-Feltre genom vackra landskap både i Friuli och Alto Veneto. Tåg är det bästa sättet att färdas. Under sista delen av resan växte sig bergen allt högre. Feltre ligger omgivet av berg och stadens rötter sträcker sig långt bakåt ända in i etruskisk tid.

bild2-76

På söndagsförmiddagen gick jag ett ganska långt stycke längs en egentligen rätt tråkig bilväg, men inte för mig för jag kände igen luften från min ungdoms Domodossola och från andra platser i det alpina Italien. Jag gick den här vägen till utkanten av Feltre för att ”hämta” Maria från arbetet i tabaccherian. I baren vägg i vägg med tobaksaffären fanns Luigi som bor en trappa upp och har sin livsluft i baren nu när han sedan länge är pensionär. Och så dök Hans upp och jag fick höra historien om hans konstiga namn. Hans far hade en gång när han arbetade i Tyskland haft en mycket kär vän som hette Hans, som plötsligt dog ännu ganska ung. Namnet tog Hans’ far sedan med sig till Italien och gav det något år senare till sig förstfödde son. Ett svårburet namn i Feltre men Hans bär det tappert. Och just den här dagen bjöd han på Aperol spritz laget runt.

bild3-76

Och på kvällen – eller var det kanske kvällen innan – for Maria och jag till grannstaden eller grannbyn Pedavena, till den stora birrerian där. Och Maria berättade om andra gånger hon varit där. Och jag tänkte på San Pellegrino i Val Brembana – samma luft och samma stora byggnader inklämda i dalen.

Innan jag tog tåget tillbaka till Trieste tittade jag lite förstrött i Feltres lilla stationsantikvariatet. Och se där, där låg en bok jag letat förgäves efter i månader: Esilio av Enzo Bettiza. Ja, jag har den alltså själv sedan tidigare, men jag vill ge den till Federico , min ”svärson”, för det underbara kapitlet ”Le cucine”, 80 sidor om det gamla dalmatiska köket. Och av en särskild anledning.

Så med ens gick jag på Triestes gator igen, satt med Elvio i Cavana, strövade omkring med Ale och kvällsljuset försilvrade Canal Grandes vattenyta.

bild4-76

Sista etappen blev Ljubljana, en kväll med Igor och på morgonen gick jag genom den klarögda och morgonfriska staden.

bild5-76

2 tankar om “Anteckningar på baksidorna av den imaginära resedagbokens blad

  1. Det blir lite svårt att andas efter din svindlande berättelse / Göran

  2. Det var väl lite för fort ihopkladdade anteckningar på baksidan av själva reseberättelsen och sådant kan lätt bli lite tjockt och oöverskådligt. Här (i Zagreb) är det för övrigt så varmt nu att svetten lackar medan jag plitar ner där här bokstäverna.

Kommentera