Nu är den tiden då brödet är i kylskåpet, köket fullt av citroner och jag aldrig köper mer frukt än jag äter upp under dagen, i alla fall inte om det är persikor och aprikoser. Jag försöker vädra på ett klokt och uttänkt sätt, fast jag lägger inte ner lika mycket energi på det som under Londis tid. Det är inte lika viktigt längre.
Igår eftermiddag satt jag hos mina speciella damer på Amfora vid Dolac och åt lignje na žaru och blitva med en vän. Man byter ut spårvagnsspåren på många ställen i stan så här i sommarstiltjen, så det är svårt att ta sig fram och jag hade försökt skynda mig. Svetten rann in i ögonen på mig och när jag lät min suddiga blick leta sig upp mot husväggen mitt emot såg jag att den hade fått liv. Staden såg på mig.
