Blogg

I den magiska trädgården

Idag vill jag visa er lite av trädgården som jag är innesluten i. Den befinner sig på en sluttning och det finns en rad små hus och skjul instuckna i den förutom det stora huset som avgränsar den övre delen från den nedre. En av de viktigaste växterna är kaktusen som finns nästan överallt och sträcker sina armar högt mot himlen.

IMG1_7863

Och så har vi fikonträden, vinrankorna, tomater, auberginer och paprikor och palmer. Där under lever djuren, sköldpaddorna och katterna. De äter gärna kattmat serverad på snäckskalsfat tillsammans.

IMG2_7878

IMG3_7885

Och i bambusnåret utanför mitt badrumsfönster håller grannens röda katt till. Han tycker det är bättre där än hemma hos sig.

IMG4_7862

Inne i det stora huset härskar Pallocchio på sin tron, men han äger förstås också hela trädgården.

IMG5_7889

Från Portobello till Pallocchio

Livet är just nu för tätt och rikt för att jag ska kunna hitta någon lite vidare skrivlucka, så det får bli lite egensinnigt och fragmentariskt – fast när är det å andra sidan inte det? Jaja, igår var vi i alla fall i Portobello och vältrade oss i det underbara havet där och jag snorklade för kanske första gången i mitt liv. Egentligen ville jag inte men Teresa talade så övertygande till mig och nästan lika suggestivt som när hon talar om nuragherna, så jag såg det som omöjligt att inte följa hennes råd. Och nu är jag fast i den undre havsvärlden för jag har simmat över de bergiga undervattenslandskapen bland fiskarna och till och med upplevt en kameleontisk bläckfisk visa upp sina konster. Världen där nere påminner mig om hur det var före födelsen och den berättar om världsrymden och evigheten, nej, detta går inte att motsäga. När kvällen kom gick Alex och jag längs havet i väntan på att Federico och Marc skulle komma tillbaka från en fisketur av det vildare slaget.

bild1-80

Och solen gick ner över bukten och klippformationerna och husen som nästan osynliga är instuckna bland dem. Solgatan sträckte sig ända till eller från horisonten. Detta guld!

bild2-80

Vi såg också bort mot Korsikas höga taggiga silhuett i fjärran, men ändå ganska nära.

bild3-80

Sedan blev kvällen full av brådska, eftersom vi, när vi gav oss av, redan var en timme sena till en stor familjemiddag som sedan rann långt in mot morgonen, men den orkar jag inte berätta om nu, för jag har ännu inte smält alla läckerheterna eller förstått det mirakel jag varit del i.

I stället vänder jag blicken inåt huset här och visar Alex hägnade tvätt på den ena balkongen eller terrassen medan de omgivande bergen speglar sig i fönstren.

bild4-80

Och så vill jag låta er se Pallocchio, huskatten och kungen med de bollrunda ögonen. I trädgården bor alltså många andra katter – och sköldpaddor – men det är bara Pallocchio som verkligen har tillträde till de inre rummen. Han regerar där på ett hemlighetsfullt sätt, mild och lurig. Han vet så mycket. Och Federico kommer naturligtvis inte långt med sitt övertalningsförsök här på bilden.

bild5-80

Blåa vyer från Castelsardo

Castelsardo ligger i den sardiska regionen Anglona som avgränsas från Gallura av floden Coghinas. Detta säger jag för att Badesi i Gallura är min referenspunkt och fasta punkt som i sin kärna har en trädgård befolkad av katter och sköldpaddor. När sköldpaddorna blir väldigt stora och gamla bärs de upp på berget för att fortsätta sina liv i full frihet. I trädgården plockar jag om morgnarna fikon, vindruvor och små knallröda tomater till min första helt privata frukost. Men nu ville jag säga något om Castelsardo som kanske ligger inom synhåll från fönstret jag nu sitter vid. Eller egentligen vill jag bara tiga över Castelsardos blåa vyer som utan minsta möda sträcker sig längre bort än drömmen när den är som vackrast. Se och gläds och glöm för en stund allt annat:

bild1-80

bild2-80

bild3-80

bild4-80

bild5-80

Sardinien på månens baksida

Sardinien är en kontinent med en längre historia och djupare rötter än Europa. Allt här ger svindel, vertikalerna in mot djupen, de sedan länge försvunna övre delarna av nuragherna, mörkret inne i stenåldersgravarna ”Domus de Janas”. Centrum för min värld har plötsligt flyttats långt västerut, ut till denna havskontinent. Jag lever i den lilla staden eller kanske byn Badesi i Gallura och upplever märkliga ting tillsammans med min dotter och hennes sardiska familj. Idag gjorde vi i den över 40-gradiga hettan en utfärd till nuraghen i Losa och till den heliga brunnen i Santa Cristina, som är ett slags nedåtvänd nuraghe, där toppen är en brunn som man stiger ner till utmed en lång trappa. Jag talar både sanning och fantasi, men ingen vet egentligen hur det verkligen ligger till och det är fortfarande mycket varmt.

Längs vägarna som Giuseppe körde berättade Teresa märkliga tjusande historier om landet. Hon berättade om de små rödpälsade vildhästarna på högslätten Giara, om albinofladdermössen i en grotta jag glömt namnet på och om nuraghernas orientering efter stjärnbilderna. Nuraghekonstellationer vill jag nu kalla dem. Och hon berättade om att nuragherna en gång stått nästan överallt i hela Sardinien. Och tittar man uppmärksamt på landskapet så ser man att det finns nuraguer också där de inte finns. Man ser var de har stått och de håller fortfarande sina luftplatser.

Igår – en dag som nu ligger oändligt långt bakom mig – var vi vid eller ovanför det blåaste hav i Castelsardo. Och sent på eftermiddagen samma dag for Federico, Alex och jag till en helt ”vild” nuraghe här i närheten och kröp på knäna i mörkret genom den trånga gången upp till toppen, som helt saknar räcken eller balustrader och där jag fick ett svindelanfall som jag eller vi kuvade till ett slags initiationsrit.

bild1-79

bild2-79

bild3-79

bild4-79

bild5-79

En av dessa slovenska resor

Nyss kom jag tillbaka från en av dessa svårbeskrivliga resor med Igor genom Slovenien. Många tror att Slovenien är ett litet land men varje resa i landet motbevisar denna tanke. Jag kom till Ljubljana på torsdag eftermiddagen och vi for enligt min speciella önskan iväg till Joškos rustika restaurang under lönnarna – eller är det lindar? Vi pratade lite om Ungern, om Hemingways A Farewell to Arms och om vart vi skulle åka. Egentligen hade Igor en bergsvandringsplan – Kranjska Gora och andra vilda trakter, men så kom han på att jag ju tycker bättre om värme än svala bergstrakter och så svängde planen utan att jag behövde mer än samtycka lite förstrött. Vi åt bra, fast nu minns jag inte vad, jag vet bara att det varken var testiklar eller hjärna. Och så blev det natt och så blev det morgon och när förmiddagen kom for vi rakt västerut mot Idrija, jag vet fortfarande inte hur det blev just så, men visst var det en bra idé. De vita husen i den lilla staden är ganska höga och står på ett ledigt sätt sedan århundraden utspridda utmed de olika vattendragen. Här bröt man tidigare kvicksilver, jag tror till ganska nyligen. Och nu finns där ett gruvmuseum och vi beslöt oss för att bese det.

bild1-78

Jag minns särskilt den suggestiva musikkåren som stod uppställd i det ena rummet, dockor med ansikten från soldatporträtt som fanns på väggen bakom. Nej, fråga mig inte – tänk er dessa ansikten i naturlig storlek till dräkterna och instrumenten!

Resan fortsatte västerut och Igor lät mig veta att det fanns tre vägar att välja mellan. Vi eller han valde den mellersta, keltiska, vägen och så började en slingrig färd genom trånga dalgångar. Vi talade om Hemingways A Farewell to Arms och första världskriget medan vi närmade oss Soča-dalen (på italienska heter floden Isonzo). Och så såg vi den gröna floden, kom lite fel men ändå rätt och nådde så småningom byn eller småstaden Kanal alltmedan Igor berättade förfärande historier om sin familjs öden i trakterna. Värmen hade under tiden stigit en hel del och vi kände att vi behövde svalka oss, så vi stannande till vid ett litet torg och letade oss ner till floden genom krokiga gränder och till slut nerför en dammig lerbacke. Där nere levde inte så få av byborna det härligaste strand- och badliv. Och vi gled också ner i det skenbart iskalla vattnet. Det var hett i luften så skillnaden blev dramatisk.

bild2-78

Sedan minns jag inte riktigt hur vi fortsatte men efter ett tag var vi i Brda, som är ett slags jordiskt, mycket jordiskt, paradis av böljande vinkullar i guldgrönt som buktar sig in i Italien som en egensinnigt formad solfjäder. På terrassen till slottet i Dobrovo intog vi vår kvällsmåltid och vi lät blickarna följa kullarnas vågor. Jag tror det var tredje gången vi satt där. De andra gångerna låg Londi under bordet och det tänkte jag på.

bild3-78

Vi övernattade i byn Ceglo hos Vanda som har huset fullt av lavanda. Jag tog bilder på hennes röda katt, men dem visar jag en annan gång. På lördagsförmiddagen for vi över gränsen till Italien – ja, vi var faktiskt i Italien fyra gånger på den lilla resan, man passerar hela tiden gränser på ett obekymrat sätt. Vi for till Cormons, som är en långsmal liten stad som fyller det utrymme som finns. En gång i tiden for Orient-Expressen förbi här. Vi gick genom staden till platser jag kände igen från andra resor i mitt liv.

bild4-78

Och vi drack kaffe på en upphöjd terrass. Vi kommenterade det där speciella sättet som italienare har att bära vilka kläder som helst med elegans. De lär sig från barndomen, ju. En kort stund senare var vi i Slovenien igen och vi for upp mot Brdas lite vildare norra delar. (Detta är en förkortning.) Vi letade efter ödebyn Slapnik som plötsligt blivit vårt kanske allvarligaste mål i detta egentligen helt sorglösa vagabonderande. Många avvägar hann vi avverka innan vi slutligen till fots letade oss fram till en av grönskan nästan helt dold övergiven byn. Den hade övergivits för att åkerjorden var för begränsad och kanske för att den inte hade några vida utblickar. Jag tror att Igor sa något sådant. Och så tilla han att den nog var över tusen år – något som skakade mig. Vi talade om folkvandringar och långa tider. Kanske nämnde vi också illyrier. Och husen eller ruinerna i Slapnik var många fler än jag hade väntat mig.

bild5-78