Nyss kom jag tillbaka från en av dessa svårbeskrivliga resor med Igor genom Slovenien. Många tror att Slovenien är ett litet land men varje resa i landet motbevisar denna tanke. Jag kom till Ljubljana på torsdag eftermiddagen och vi for enligt min speciella önskan iväg till Joškos rustika restaurang under lönnarna – eller är det lindar? Vi pratade lite om Ungern, om Hemingways A Farewell to Arms och om vart vi skulle åka. Egentligen hade Igor en bergsvandringsplan – Kranjska Gora och andra vilda trakter, men så kom han på att jag ju tycker bättre om värme än svala bergstrakter och så svängde planen utan att jag behövde mer än samtycka lite förstrött. Vi åt bra, fast nu minns jag inte vad, jag vet bara att det varken var testiklar eller hjärna. Och så blev det natt och så blev det morgon och när förmiddagen kom for vi rakt västerut mot Idrija, jag vet fortfarande inte hur det blev just så, men visst var det en bra idé. De vita husen i den lilla staden är ganska höga och står på ett ledigt sätt sedan århundraden utspridda utmed de olika vattendragen. Här bröt man tidigare kvicksilver, jag tror till ganska nyligen. Och nu finns där ett gruvmuseum och vi beslöt oss för att bese det.
Jag minns särskilt den suggestiva musikkåren som stod uppställd i det ena rummet, dockor med ansikten från soldatporträtt som fanns på väggen bakom. Nej, fråga mig inte – tänk er dessa ansikten i naturlig storlek till dräkterna och instrumenten!
Resan fortsatte västerut och Igor lät mig veta att det fanns tre vägar att välja mellan. Vi eller han valde den mellersta, keltiska, vägen och så började en slingrig färd genom trånga dalgångar. Vi talade om Hemingways A Farewell to Arms och första världskriget medan vi närmade oss Soča-dalen (på italienska heter floden Isonzo). Och så såg vi den gröna floden, kom lite fel men ändå rätt och nådde så småningom byn eller småstaden Kanal alltmedan Igor berättade förfärande historier om sin familjs öden i trakterna. Värmen hade under tiden stigit en hel del och vi kände att vi behövde svalka oss, så vi stannande till vid ett litet torg och letade oss ner till floden genom krokiga gränder och till slut nerför en dammig lerbacke. Där nere levde inte så få av byborna det härligaste strand- och badliv. Och vi gled också ner i det skenbart iskalla vattnet. Det var hett i luften så skillnaden blev dramatisk.
Sedan minns jag inte riktigt hur vi fortsatte men efter ett tag var vi i Brda, som är ett slags jordiskt, mycket jordiskt, paradis av böljande vinkullar i guldgrönt som buktar sig in i Italien som en egensinnigt formad solfjäder. På terrassen till slottet i Dobrovo intog vi vår kvällsmåltid och vi lät blickarna följa kullarnas vågor. Jag tror det var tredje gången vi satt där. De andra gångerna låg Londi under bordet och det tänkte jag på.
Vi övernattade i byn Ceglo hos Vanda som har huset fullt av lavanda. Jag tog bilder på hennes röda katt, men dem visar jag en annan gång. På lördagsförmiddagen for vi över gränsen till Italien – ja, vi var faktiskt i Italien fyra gånger på den lilla resan, man passerar hela tiden gränser på ett obekymrat sätt. Vi for till Cormons, som är en långsmal liten stad som fyller det utrymme som finns. En gång i tiden for Orient-Expressen förbi här. Vi gick genom staden till platser jag kände igen från andra resor i mitt liv.
Och vi drack kaffe på en upphöjd terrass. Vi kommenterade det där speciella sättet som italienare har att bära vilka kläder som helst med elegans. De lär sig från barndomen, ju. En kort stund senare var vi i Slovenien igen och vi for upp mot Brdas lite vildare norra delar. (Detta är en förkortning.) Vi letade efter ödebyn Slapnik som plötsligt blivit vårt kanske allvarligaste mål i detta egentligen helt sorglösa vagabonderande. Många avvägar hann vi avverka innan vi slutligen till fots letade oss fram till en av grönskan nästan helt dold övergiven byn. Den hade övergivits för att åkerjorden var för begränsad och kanske för att den inte hade några vida utblickar. Jag tror att Igor sa något sådant. Och så tilla han att den nog var över tusen år – något som skakade mig. Vi talade om folkvandringar och långa tider. Kanske nämnde vi också illyrier. Och husen eller ruinerna i Slapnik var många fler än jag hade väntat mig.