Sardinien på månens baksida

Sardinien är en kontinent med en längre historia och djupare rötter än Europa. Allt här ger svindel, vertikalerna in mot djupen, de sedan länge försvunna övre delarna av nuragherna, mörkret inne i stenåldersgravarna ”Domus de Janas”. Centrum för min värld har plötsligt flyttats långt västerut, ut till denna havskontinent. Jag lever i den lilla staden eller kanske byn Badesi i Gallura och upplever märkliga ting tillsammans med min dotter och hennes sardiska familj. Idag gjorde vi i den över 40-gradiga hettan en utfärd till nuraghen i Losa och till den heliga brunnen i Santa Cristina, som är ett slags nedåtvänd nuraghe, där toppen är en brunn som man stiger ner till utmed en lång trappa. Jag talar både sanning och fantasi, men ingen vet egentligen hur det verkligen ligger till och det är fortfarande mycket varmt.

Längs vägarna som Giuseppe körde berättade Teresa märkliga tjusande historier om landet. Hon berättade om de små rödpälsade vildhästarna på högslätten Giara, om albinofladdermössen i en grotta jag glömt namnet på och om nuraghernas orientering efter stjärnbilderna. Nuraghekonstellationer vill jag nu kalla dem. Och hon berättade om att nuragherna en gång stått nästan överallt i hela Sardinien. Och tittar man uppmärksamt på landskapet så ser man att det finns nuraguer också där de inte finns. Man ser var de har stått och de håller fortfarande sina luftplatser.

Igår – en dag som nu ligger oändligt långt bakom mig – var vi vid eller ovanför det blåaste hav i Castelsardo. Och sent på eftermiddagen samma dag for Federico, Alex och jag till en helt ”vild” nuraghe här i närheten och kröp på knäna i mörkret genom den trånga gången upp till toppen, som helt saknar räcken eller balustrader och där jag fick ett svindelanfall som jag eller vi kuvade till ett slags initiationsrit.

bild1-79

bild2-79

bild3-79

bild4-79

bild5-79

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *