Blogg

Stadsparken (Városliget) i Budapest är en egen värld, en grön värld med många märkligheter, betesmarker för fantasin och nyfikenheten. Mest speciell är kanske den där taggiga grindvakten:
Vajdahunyad vára, ett transylvanskt slott på promenad i parken. Ja, vem vill inte ha ett sådant slott inom räckhåll? Så till tusenårsjubiléet (1896) av Árpáds ungerska rike byggdes denna sagoborg, delvis som en avbild av en av Transsylvaniens vildaste borgar. Se här och hisna, förfäras och njut!

Och för att ni verkligen ska inse att denna stadspark har en rikedom av färger i sin palett vill jag här snabbt föra er från Transsylvanien till ett av dessa underbara lustbad som befolkar staden: Széchenyi gyógyfürdő. Nej, Gabriella och jag badade inte för jag tyckte – ourbant – att det var för mycket folk, men visst hade vi kunnat. Och kanske ångrar jag mig.

Så, nu fortsätter turen genom Budapest under den här opålitliga guidens ledning. Jag litar på er.

Budapest är en mycket stadsmässig stad med ett överflöd av pampiga storslagna byggnader och vyer och staden och den breda floden samlever på ett ovanligt harmoniskt sätt, inte minst genom alla de vackra broarna. Många byggnader är från det förra sekelskiftet, just så gamla att de inte känns för nya och ändå i många fall helt oslitna. Här finns vidsträckta torg och breda avenyer. En av dem är Andrássy út, en mäktig paradgata, men vissa sträckor av denna aveny är ändå så där underligt intima och trädinhöljda att jag genast kastades tillbaka in i Szabadkas (Suboticas) lummiga ”tunnelalléer”. I Ungern verkar de flesta träden bo vid städernas gator. (Ja, jag vet att Subotica inte ligger i Ungern och det är sant att jag inte känner till de ungerska skogarna. Jag talar här utifrån min ”Wissensstand” och vem gör inte det?)

En av de mest iögonenfallande byggnaderna är parlamentet, som ligger tätt invid Donau på Pest-sidan. Byggnaden är lite drygt hundra år och arkitekten som står bakom den är, läser jag nu, Imre Steindl. Jag läser också – utan förvåning – att det är Ungerns största byggnad. Första gången jag såg parlamentet var i mörkret uppifrån Budaslottets höjder. Det lyste och prunkade och speglade sig i mattguld i floden. En vykortsvy av svårslagbart slag.

Någon dag senare gick Gabriella och jag längs Donau från Lánchíd (Kedjebron) mot parlamentet. Solen stekte och ljuset flimrade och jag fångade ett hörn av byggnaden tillsammans med en flodvinkel med min mobil.

Till höger om mig på Kossuth tér fick jag med getögat syn på en märklig liksom högt flygande ryttarstaty, oljigt svart. Sadeltäcket och hästens svans vajade rytmiskt i den blå luften. Gabriella berättade att den som red däruppe var gróf Andrássy Gyula (greve Gyula Andrássy), som var premiärminister under ”den stora kompromissen” med Österrike. Statyn stod där till 1907 och återplacerades 2015. Det är därför den flyger, tänkte jag. Och något otydligt om en ”oljad blixt” for genom nästa tanke.

Och så stod vi inför parlamentets höga väggar och såg upp i vimlet av spetsiga tinnar och torn.