Blogg

Igår gjorde vi en utfärd till inlandet för att besöka en vingård. På vägen dit och tillbaka for vi förbi långa sträckor av kåkstäder, townships, och jag förstod att jag sett dem redan från luften. Jag mindes de underliga ojämna plåtytorna som blänkte som oregelbundna lapptäcken. Och härom dagen for Rudolf och jag snabbt tvärs igenom ett hörn av en av de här stadsdelarna för att ta en genväg någonstans. Jag kände tydligt att vi hade fel hudfärg och att vi hade bråttom. Men igår var vi på motorvägen som löper utmed en av kåkstäderna. Jag tittade genom fönstret och försökte förstå vad jag såg. De höga ”boxarna” längs kanten uppfattade jag som toaletter och jag försökte föreställa mig ett helt liv med sådana toaletter. Och solen stekte och i hela det här området är det sedan några år (eller längre?) alltid vattenbrist – i Rudolfs granny house duschar jag högst två minuter var tredje dag och spolar toaletten så sällan som möjligt. Hur kan det då vara med vattnet i en kåkstad? Finns det vattenledningar? Och hur långt når de i så fall och hur ofta fungerar de?

Jag såg några hästar och funderade på hur deras liv kunde vara och vad de gjorde där. Och jag såg människor sitta i det torra gräset och i vägrenen dök då och då en ensam vandrare upp.

Barn lekte med bollar eller satt i gräset alldeles nära den dammande motorvägen eller motortrafikleden. Då och då fick jag också syn på en höna.

Jag undrar mycket över hur landet klarar att hålla balansen. Varför bryter inte kaos ut när stenrik och utfattig lever så väldigt nära varandra? Vad tänker de svarta? Vad tänker de vita? Och vad tänker de som styr landet? Jag har hört att i Moçambique är det ännu mycket värre med fattigdomen. Och nyss fick jag höra att Desmond Tutu bor i en enkel lägenhet bakom ett köpcentrum där vi handlade för ett par dagar sedan. Och bland dem av Rudolfs vänner jag hittills träffat är flera svarta, men jag vet inte vad de tänker om orättvisorna.

Igår firade Rudolf, Susanne och jag jul hos en ukrainsk väninna, som hyr en bit av en villa tillsammans med några vänner. Villan är efter vad jag fick höra typisk på något sätt, men nu minns jag plötsligt inte vilket.

Alltsammans började vid poolkanten där vi satt rätt länge och åt och drack och undan för undan blev fler. Vi spelade också ett sydafrikanskt kortspel och jag kommer ihåg ordet ”Slavery” på det ena kortet och ett annat med något om ”feeding Zuma". I övrigt minns jag bara att det vimlade av abrupt uppdykande råheter.

Gästerna var från Polen, Sverige och Kazakstan och jag kom att samtala ganska mycket med en ung kazakiska (jag har tyvärr glömt hennes namn), som på mina frågor berättade om sitt stora tomma land, som mest består av stäpper. Hon berättade om tulpanerna – som ju kommer från Kazakstan och inte från Holland – och om de ändlösa tulpanfälten i flammande färger under den höga blå himlen och om hur hon som liten flicka stått och häpnat vid ett sådant oändligt fält. Lite senare talade hon om hur det var när hon kom till Sydafrika och om de byråkratiska procedurerna. Hon sa att hon hade måst ange sin ras. I formuläret fanns det fyra bokstäver att välja på: a, i, w och c. Närmast mekaniskt kryssade hon då för a, för hon tänkte att det nog kunde stå för ”Asian”. Tjänstemannen som tog emot pappret sa då att a stod för ”African” och att hon nog inte var det och han föreslog sedan i som står för ”Indian”, men hon sa då att hon inte var indier och de tittade på hennes hud en stund och tjänstemannen tyckte till sist att den var vit, men hon ville inte skriva w, för hon tyckte ändå inte att det stämde. Till sist tröttnade hon på den underliga ”leken” och kryssade för a för ”African” och så fick det bli.

Och så gick vi alla in för att äta borsjtj och polska piroger.