Jag vet inte om ni vet vad det är att åka mot South Point i Kapstaden. Jag vet nog inte heller. Rudolf och jag lämnade den kurdiska restaurangen där man ideligen burit vattenpipor ut och in bakom ryggarna på oss. Emellanåt fick vi vår mat och våra drycker framburna på det där underbart fumliga sydafrikanska viset. Lysande leenden kombinerade med en avgrundsdjup tvekan: Ska det vara så här? Eller kanske så här? Ja.
Nå efter detta åkte vi ut mot South Point och vägarna korkade igen och allt verkade gå uppför. Framför oss tornade bergen upp sig och under oss glittrade havet.
Allt var bilar, skrik och stränder. Och så fastnade vi bakom en sopbil som gav mycket underhållning – det trummades på tunnorna och trafiken stoppades och släpptes fram enligt ödlekalenderns regler.
Vem bryr sig? Vi ställde av bilen och gick genom sanden ut mot havet och stod en stund (Rudolf som nummer fyra från höger) och spanade ut mot fartygen och horisonten.
Vi korsade bilvägen och fann en bar och lät en underbar servitris servera oss öl och vin under härligt lysande osäkra leenden: häller man upp så här? eller så här? Ja, det blir fint. Jag har aldrig varit med om en sådan fantastisk tvekan vid allt serverande. Alla verkar ha börjat på jobbet just i den sekund jag möter dem. Och strålande leenden. Ja, nu tycker ni jag är kolonial, men nej, jag är också nybörjare, tro mig!
Och bergen stod där så eviga och träden på dem som fjäderprydnader på kamelsadlar.
Och kvällen sjönk över palmraden och vem vet hur man är med om något sådant som detta.
PS South Point är för övrigt ett täcknamn, så leta inte efter det på några världsliga kartor.