Blogg

Oron rider mig nu, men jag är ju född orolig, så oron är mitt lugnaste läge. Imorgon bär det av till Sarajevo och resan kommer att fylla hela dagen och rinna över in till kvällen. Kvar ligger staden vid Sava och Miki blir också kvar, fast han inte vet något om det och detta oroar mig. Det kan jag inte förneka.

Men jag reser alltså och efter den resan, nästa. Och sedan nästa. Allting ligger framför mig som en väg. Och jag undrar igen var jag sedan ska bo. Någon gång blir det dags att välja. Mina fötter står som på två stockar i en flod. Än så länge ligger stockarna bredvid varandra, men en dag kommer de att ta olika vägar och jag måste välja vilket ben jag ska stå på. Hade det varit lättare om jag hade haft en entydig väg framför mig? Kanske, men det är något svindlande fantastiskt med ett sådant här stort val. Livet hettar till och världen öppnar sig, avgrunden också kanske, men utan avgrunden ingen… Ingen vad? Jag undrar så vilket ord som skulle ha stått där och jag tror att livets innersta mening ligger dold där i det tomrummet.

Mitt huvud är fullt av olika resplaner, mer eller mindre närliggande i tiden. I övermorgon åker jag till Sarajevo och Miki ska bo hos Vesna, så det håller jag på och förbereder, det är ju första gången jag lämnar hos någon annan, men å andra sidan vet jag att Miki och Vesna trivs ihop. Så, nej, ingen oro. Helgen därpå åker jag till Trieste och Miki stannar här, troligen hos Vesna, annars kan nog Toma. Och sedan gör jag kanske en liten ”övningsresa” med Miki inför den stora tågresan ända upp till Sverige: Någonstans efter mitten av juli ska vi påbörja den, hur lång tid den kommer att ta vet ingen. Och idag har vi inlett förberedelserna för den med att köpa en ”brnjica” (munkorg) på Pet Centar. Provningen blev ett litet äventyr. Den första var för stor, så den skakade han kvickt av sig. Den andra var för töjbar, så den vred han sig ur och började dessutom tugga på den till min och expeditens förskräckelse. Den tredje satt kvar en liten stund, kanske 30-40 sekunder, men sedan rev han av sig den med framtassarna. Sedan fanns det inga fler i närheten av hans storlek, så jag valde den tredje. Och nu har vi tränat lite här hemma. Jag har tränat på att få den att stanna kvar och Miki har tränat på att slita av sig den. Man kan väl säga att Miki utgick med segern, fast lite skyldig ser han kanske ut. Eller bara lurig?

Vi smet iväg till Bundek idag, Miki och jag. Någon gång måste han ju testa den närmaste korvsjön också och vädret var så där lagom varmt så det blev inte tungt att gå längs nasip. Solen sken på oss men brände inte och Miki trippade på rätt snabbt. Jag tittade efter hägrar vid Sava och en såg jag faktiskt, även om man höll på att slå gräset på strandängarna. Vi gled ner från nasip och så gick vi under de höga popplarna och strax var vi framme vid sjön. Jag spanade efter skyltar med hundförbud och fick snart syn på en. Det växlar från år till år. Men inga badvakter i tornet. Vi gick bort mot bron som delar Bundek i en mer mondän och en lite sumpig eller naturlig del.

Jag bestämde att vi skulle vara på gränsen strax intill eller snett under bron. Och så hoppade jag i och Miki följde mig halvt motvilligt och stannade med vattnet till ”knäna” och så plötsligt gjorde han en tvärvändning och försvann i hög fart uppför backen. Jag ropade lite men fortsatte att simma. Han kommer tillbaka, tänkte jag. Och det gjorde han. Ett svart ulligt klot for nedför backen och nästan ut i vattnet, men bara nästan. Och så fortsatte det ett bra tag till. Spännande för oss men sannolikt inte för er. Efter badet vilade vi under ett plommonträd som då och då släppte ner ett moget plommon.

Med Toma blir livet lätt som en road movie eller ja, en odyssé kan man också kalla det om man vill. Vid elva kom Toma med bilen (som inte är hans) och plockade upp Miki och mig, inte just där vi hade sagt, men ganska nära. Målet var Hrelić, men på ett lustigt och obestämt sätt, som om den stora vilda marknadsplatsen under sopberget plötsligt hade kunnat flytta på sig. Toma var ute efter cykeldäck, kanske, men ja, ganska säkert. Jag tänkte lite på honung och så for vi över Sava. Mellan marknadsområdet och sopberget försökte vi ställa av bilen, först på en lerig plätt under några valnötsträd. Vi pratade lite vagt om att plocka valnötter, men sedan fanns det ingen plats för bilen så vi åkte tillbaka en bit och Toma klämde in den vid ett stängsel. Sedan gick vi in genom ett hål i samma stängsel och började trampa runt på grusvägarna mellan sakerna, allt blandat, lite som osorterade sopor. Vi låtsasgrälade lite om hur en sådan här zigensk loppmarknad borde vara organiserad. Båda fick rätt, det är som det är.

Miki travade på och luktade intresserat på allt möjligt, kissade på ett olämpligt ställe men ganska omärkligt. Det var mulet eller halvmulet men ändå varmt, på Hrelić är det nästan alltid varmt. Miki fick vatten av en tandlös kvinna som berättade att de hittat en levande höna bland soporna. Miki sökte skuggan även om det inte just fanns någon sol, men han kände väl var solen skulle kunna träffa om den kom fram.

Och med ens handlade vi. På en kort stund köpte vi två bollar åt Miki, ett cykeldäck åt Toma och tre par sockor och en burk honung åt mig. Honungen kostade mer än allt det andra tillsammans, men den var ändå inte särskilt dyr. Och så kände vi att vi var hungriga. Vi ratade de vanliga bodarna med ćevapi och gick mot något större barackaktigt med soltak på parkeringsplatsen. Ja, nu var solen ute. Det prövar vi, bestämde vi.

Och så satte vi oss på träbänkar med långbord emellan och strax kom en kypare och vi beställde ćevapi och något stekt kött. Och öl. Miki drack vatten under bordet, men snart satt han också på bänken. På sådana här platser är det ingen som lägger sig i. Var och en sköter sitt och allt löper smidigt.

Vi åt och drack och Miki fick också lite kött och bröd och vi tyckte att dagen var som den skulle. Mätta gick vi sedan ut genom hålet till bilen och Toma frågade vart jag ville åka. Kanske till byn, alltså till själva Hrelić, sa jag på måfå och efter en stund var vi kanske där. Eller i Jakuševec, en annan by i närheten. Toma sa att han ville visa mig en vacker liten kyrka, som han trodde fanns i närheten. Och strax var vi framför kyrkan och jag hoppade av och tog en bild.

Sedan åkte vi runt på byvägarna och efter en stund var vi i Dugave, där flyktingförläggningen finns i hotell Porin. Mycket grönska och gammal jugoslavisk arkitektur, ful men ganska gemytlig. Vi funderade på om vi skulle pröva att bada i Sava, men så blev allting bara prat och svängar hit och dit med bilen, så vi släppte alla planer och lät dagen ligga där den låg.