Blogg

Kaffe i Inat Kuća

En av dagarna i Sarajevo gick jag i trevligt sällskap till Inat Kuća (Trotsets hus) och drack kaffe på bosniskt vis (det gör man förstås inte bara där). Vi möttes i Baščaršija och gick sedan mot Miljacka och över bron. Solen sken just då, men vädret bjöd annars på ett randigt äventyr av skyfall och heta solstrålar. Alla tre hade vi paraplyer.

1IMG_1931

Vi valde ett bord ute på terrassen ovanför floden. Om ni undrar över vattnets färg, så tror jag det kommer sig av alla störtskurarna. Jag minns inte Miljacka så brun från andra gånger då jag varit Sarajevo.

2IMG_1936

Till kaffet åt vi baklava och rahat lokum och allt var som det skulle.

3IMG_1937

På andra sidan Miljacka såg vi den vackra byggnaden Vijećnica, som före kriget var nationalbibliotek. Kanske finns fortfarande några av böckerna kvar, men nästan alla förstördes under de serbiska angreppen. Själva byggnaden har dock återställts till sitt tidigare skick och är nu ett nationalmonument, fast ärligt talat vet jag inte vad det riktigt innebär. På bron pågick, medan vi satt i Inat Kuća, fotografering av ett brudpar, fast på bilden ser ni bara bruden.

4IMG_1939

Och utmed floden såg vi också andra vackra hus, om än av anspråkslösare slag än Vijećnica. I fonden höjde sig gröna kullar, något för ögat att beta bland eller vila på.

5IMG_1943

Banja Luka känner jag inte till

Banja Luka har jag inget förhållande till utom att jag har en bosniakisk väninna som fördrevs därifrån av serberna under kriget. Banja Luka är nu huvudstaden i Republika Srpska. (Så här ser befolkningsstatistiken ut:1991 serber 49%, bosniaker 19%, kroater 11% – 2013 serber 90 %, bosniaker 4%, kroater 3%) Trots att jag nog aldrig kommer att sätta min fot i staden, tittar jag alltid med en speciell spänning ut genom bussfönstret när jag kommer in i den från söder (sydväst?) eller när jag lämnar den och far söderut. Vägen följer floden Vrbas och det man ser genom bussfönstret är mycket vackert. Jag har valt ut några bilder från hemvägen. På den första ser ni en sådan där gammaldags träminaret från fridfullare tider.

1IMG_2157

De andra visar flodens krökar och en modernare och högre minaret och husen som ligger inbäddade i grönskan med skogsklädda kullar bakom sig. Några av husen såg ut att drömma eller att leva ett liv utanför tiden och ett ögonblick tänkte jag att där…

2IMG_2160

3IMG_2163

4IMG_2167

5IMG_2168

För att Bosnien fortfarande blöder

En av dagarna i Sarajevo besökte jag Muzej ratnog djetinjstva (War Childhood Museum). Museet öppnades i januari 2017 och tanken bakom det är visa hur kriget upplevdes av dem som var barn då det pågick. I samlingarna ingår en rad vardagliga ting som leksaker, dagböcker, kläder, förpackningar och fotografier. Till varje föremål finns en text eller en ljudfil som berättar om personen bakom det. Museets grundare heter Jasminko Halilović.

Medan jag gick runt tog jag ganska många bilder för att inte glömma och för att bättre kunna berätta. Här är några av dem:

1IMG_1978

2IMG_1979

3IMG_1980

Eftersom texten är svårläst på bilden har jag skrivit av den engelska versionen här:

My sister Nina

At the beginning of the war, when grenades started ruining our city and when we were all running to basements, Nina wished to start writing a war diary. She wanted to have a real diary, complete with a lock and key, but my parents couldn’t find one because all of the bookstores had closed. For this reason, Nina gave up on the idea of keeping a diary until 1995, when mum brought her a notebook from work.

”Damn you, why are you killing our souls, which exist only to love? To love peace, to love play, to love happiness… But then again I won’t curse you because you are also the fathers of children who love peace and happiness…”

She was wounded on August 27. 1995, one day after competing in a dance contest. She passed away at a hospital a few days later. My sister Nina (Nirvana) Zeljković, was only 12 years old. She was one of the last children killed during the siege of Sarajevo.

4IMG_1988

Texten på den här bilden är också svår att läsa, så jag skriver av den också:

My brother’s beret

My dad worked in the police department. During the war, he began wearing a green beret, with a Fleur-de-lis emblem on it, together with a camouflage military vest. The green beret with the emblem was the symbol of the first defense forces, and all members of the defense forces of Bosnia and Herzegovina wore it. Soon afterward, dad brought the same berets for my brother and me. Da also got my brother a children’s military vest, and he took a photo of him in his ”uniform”. My brother would ”play war” with his friends in the backyard of the building where we were living at that time.They made paper accreditations which identified them as members of the ”Children’s Police”. They imitated their fathers and the other soldiers they would see around the neighborhood.

My brother, Haris Jamaković, died in that very backyard, where we used to play, on June 27, 1995, and I was severely wounded. Many years have passed since those events. I didn’t know that my dad had held onto my brother’s beret until he decided to give it to the War Childhood Museum.

5IMG_1989

Ut från Sarajevo

Bosnien är fullt av sår, det vet jag men jag tänker inte alltid på det, fast då och då manas jag till det. Alla kulhålen till exempel, i vissa delar av Sarajevo är det vanligare med hus med kulhål än utan. När jag lämnade Sarajevo den här gången for bussen förbi en ljus nästan kubisk byggnad med för mig obestämt innehåll, men kulhålen såg jag.

1IMG_2019

Människor lever sina vanliga eller ovanliga liv bland märken efter kriget, efter förstörelsen. Jag försöker förstå vad de som lever här ser, men jag lyckas nog sällan. Och inte heller är jag klar över de etniska konstellationerna, inte klar men ändå famlande efter de bitar som finns. När vi kom ut från staden tror jag vi for ett tag mot nordväst och vi kom till Kiseljak som är eller verkar vara mycket kroatiskt. Här finns en Hrvatski dom och här ser man många kroatiska flaggor och ölreklamen berättar om Karlovačko och Ožujsko.

2IMG_2023

Jag ser detta men jag förstår inte vad det betyder för människorna i vardagen. Nu är jag inte säker på ordningen på mina bilder, men jag tror att det också finns en stor moské i Kiseljak och om moskén på bilden inte står i Kiseljak, så står den i någon av de omkringliggande ganska kroatiska städerna: Busovača, Bila och kanske Fojnica.

3IMG_2024

Hur lever människorna här, jag menar hur är förhållandet mellan bosniaker och kroater? Det här är ju inne i Federationen, så det är ändå en enhet, inte avhugget eller losshugget som Republika Srpska. Ute på landet mellan städerna i denna som jag uppfattar det mycket blandade del ser jag de där typiska husen utan balkongräcken. Eller det är väl så att balkongräcket kommer sist, kanske efter år av liv på balkongen och innanför den. Alla lär sig att hålla balansen. De här balkongerna är en bild av livet i Bosnien.

4IMG_2025

Och nybyggen växer upp och stannar sedan ibland av och stannar de inte av har man sällan råd att sätta puts på råteglet. Vägarna slingar sig enligt gamla mönster, ibland ut i ingenstans och det är väldigt svårt att inte känna lockelsen in i detta ingenstans…

5IMG_2037

Vrbas – där det är som vackrast

Jag är precis tillbaka från mina dagar i Sarajevo, rika, fullproppade dagar, och nu har jag hämtat Miki hos Vesna och allt har gått bra, men trött är jag efter nio timmars bussfärd. En enda bild vill jag ta fram ikväll och den visar den undersköna kalla Vrbas, en av dess krökar – grönt i grönt och böjt i böjt.

1IMG_2136

Bilden är från hemvägen för då råkade chauffören – av en nyck eller för att han är annorlunda än de andra – inte köra så där rasande fort just där det är som vackrast. På nervägen var allt bara brus och fart, men så brukar det ju vara.