Blogg

För några dagar sedan gjorde jag tillsammans med Gabi en liten badutflykt från Trieste. Vi tog bussen längs kustvägen och steg av, som Alessandra hade sagt till oss, vid hållplatsen Filtri Santa Croce. Platsen var ett slags ingenstans med bilar som susade förbi lite väl nära och snabbt. Men vi lyckades ta oss över kustvägen utan blessyrer och började sedan leta efter en möjlig väg genom grönskan ner mot havet. Vi började med att ta fel väg och den gick vi ganska långt på, men så fick vi veta vårt misstag och att vi måste tillbaka upp för att komma ner på rätt ställe vid Ristorante Bellariva. Det var varmt men vi travade på uppåt uppåt och så kom vi upp på den stora vägen igen och hittade nu rätt ”hål” neråt. Vi nådde Bellariva och gick åt väster (tror jag) och fann snart en lagom befolkad strand där vi slog oss ner. Strax intill oss fanns en skylt som lustigt nog berättade att det var badförbud.

Jag tog en bild på skylten, mest för att jag tyckte att ordningen på de fem språken var intressant. Inte konstig, men intressant. Detta är Europa, tänkte jag.

Sedan gick timmarna med bad och slappande i solen eller halvskuggan. Vi skrattade lite åt förbudsskylten och när jag sedan låg och blundade funderade jag lite svävande på det här med förbud, vad vi människor vill med förbud, hur vi förhåller oss till förbuden, vilka förbud som kan verka viktiga och vilka som kan verka som bagateller. Många förbud har tillkommit på grund av människors hjälplöshet och brist på tillit till varandra, det vet vi nog alla. Mycket i våra liv handlar om det här famlandet mellan att försöka skapa ordning och att ändå ge oss själva tillåtelse till så stor frihet som möjligt. För nog är vår egen frihet viktigare än andras när vi tänker där djupt inne i oss själva utan att någon annan kan registrera det, fast ibland kan vi ändå ha stunder av generositet, men då får trycket utifrån inte vara för stort. Generositet föds inte under hot eller under avundens och kontrollmanins tryck. Den föds när det finns luft omkring oss. Och fördragsamhet.

Ska vi bada? undrade Toma och jag sa ja och så satt vi i bilen och Toma svängde ut lite nordväst om Zagreb och snart var vi vid den lilla staden Zaprešić och där krånglade vi oss fram till den lilla sjön Jezero Zajarki, som är en korvsjö till Sava precis som Jarun och Bundek. Vi letade oss lite runt sjön och upptäckte till vår förvåning att en del utländska turister tagit sig dit: tjecker, slovaker, slovener, österrikare. Till sist (för det är väl så man säger: ”till sist”?) hittade vi en strand med både sol och skugga för oss, så vi vecklade ut våra handdukar och Miki gick för att nosa i buskarna i vattenbrynet.

Ja, och sedan simmade vi runt lite i vår del av sjön, fast inte Miki, han har lagt badandet åt sidan efter den där dykningen bland näckrosorna i Jarun. Men han hade mycket annat för sig. Ett tag var han väldigt vild och sprang med hög fart i trånga cirklar efter sin ”lopta”.

Vi människor simmade, solade, pratade och så åt vi guacamole, som Toma gjort i ordning innan, han gillar sådant (både att göra i ordning det och att äta det) och lite kokt kyckling som egentligen var Mikis och några små rökta ricottor som jag hade med mig från Trieste. Och lite annat. En bra måltid blev det. Miki försvann men dök upp igen som en glad mycket snabb ullboll.

Framför oss simmade änderna då och då förbi och Miki följde den uppmärksamt med blicken. Världen omkring oss var grön och skön och efter maten vilade vi alla i halvskuggan.