Hemma igen. Jag har just hämtat Miki hos Vesna och gått längs Rapska i natten. Dagarna i Trieste ligger bakom mig och jag visar en bild av Canal grande från igår kväll, en bild med blicken ut mot havsmörkret. Palazzo Gopcevich till höger.
Den korta tiden har varit full med allt. Jag ville visa Gabriella Trieste på samma sätt som hon visade mig Subotica och Budapest förra sommaren. Så vi gjorde allt det där som jag tycker att man ska göra på sin första helg i Trieste. Vi åt fisk på Vecia Pescheria (mitt emot Vecchia Pescheria/Salone degli Incanti) den första kvällen för att det är bäst där. Och sedan satt vi länge och pratade med Alessandra och Piero när de kom hem från arbetet med båten. Dagen därpå tog vi bussen till Filtri Santa Croce och letade oss fram till den rätta stranden under berget. Högt där ovanför ligger byn Santa Croce/Križ, där jag en gång har firat första maj på ett strålande sätt med jag säger inte vilka. När vi kom tillbaka till stan gick vi ut på Molo Audace och så strövade vi lite runt Canal grande och Piazza Ponterosso och vidare till Cavana. På kvällen tyckte Gabi att fotbollsmatchen mellan Kroatien och Ryssland var viktig så vi satte oss på en bra fotbollsbar mitt i ett kroatiskt gäng och lät Kroatien vinna framför oss. Vi tog några gruppbilder efteråt men bilderna blev väldigt gröna, men kanske är segern grön eller är det hoppet som är grönt?
Sista dagen gjorde vi den där alldeles riktiga rundvandringen, ni vet. Vi gick till Caffè San Marco och funderade på vilket bord Claudio Magris brukar sitta vid och jag pekade ut för Gabi var jag satt första gången jag var på San Marco, jag pekade på bordet där jag läste Claudio Magris’ ”San Marco”. Efter det – eller var det före? – gick vi en sväng i Giardino Pubblico och tittade på statyerna och bysterna av stora män och några få stora kvinnor. Och när vi ändå var där i området gick vi ett varv runt den mäktiga synagogan. Trieste har djupa judiska rötter. Sedan försökte vi gå in i det lilla lilla museet för Joyce och Svevo – varsitt rum har de där – men det var tyvärr stängt. Jag pekade ut någon dikt av Umberto Saba i Cavana och vi klättrade upp till San Giusto och var där inne en stund. Ja, och så tog vi några steg över det romerska forumet strax bredvid och tittade ner på havet därifrån. Och så pekade jag ut kyrkogården, den lummiga gamla kyrkogården där ett år på Bloomsday lyssnat till Joyce på triestinsk dialekt. Ja, mycket pekande, men det vi inte kunde vara med om ”in prima persona” kände jag mig manad att peka ut. Förresten pekade jag vagt upp mot förebilden för romanens Via Rossetti när vi var i Giardino Pubblico. Romanen jag talar om är ”Gli sposi di Via Rossetti” av Fulvio Tomizza, men mer om den en annan gång. Vår rundvandring slutade i Caffè Tommaseo, Triestes äldsta nu levande kafé.