Idag vill jag tala utifrån ett ansikte av sten som jag återsåg i Trieste härom dagen. Det känns som om jag behöver en mask, nej, inte för att dölja mig för er – det kan jag väl knappast – utan för att tala friare eller som människa på jorden, inte just nödvändigtvis den här som jag är eller verkar vara.
(Nej, det är inte någon tävling om var man hittar detta ansikte.) Jag vill ifrån detta kanske ganska uttryckslösa stenansikte berätta om att det bästa jag upplevt idag är en text, en hyllningstext till Carl Johan Malmberg med anledning av att han fick Övralidspriset i år. Texten är skriven av Per Wästberg och jag tänker nu välja ut några passager som jag tycker är särskilt vackra och inte prata om en sak som jag störs lite av. Inget sådant nu!
I hans samlingar får konstarterna sin inbördes släktskap bekräftad. Han undersöker det som står hans hjärta nära; tidsanda och trender spelar då ingen roll. Han är en positiv kritiker, en som har lätt att beundra. Det han avskyr befattar han sig inte med. Han har därför allt mer – långt efter åren i tidskriften Kris – blivit en som helst läser klassiker.
Allt detta andas en renare luft än det mesta man stöter på idag. Nej, jag är inte omedveten om att ordet ”ren”, eller begreppet det pekar på, inte står högt i kurs idag. Det kan jag inte bry mig om. I stället väljer jag ut ett citat till:
Malmberg vet var han sätter ned foten, man kan lita på att det han påstår är noga genomtänkt, och det han yttrar – till exempel i sin bok om idolen Gustav Mahler – är därtill djupt känt. En självdeklaration har han bjudit på: ”Att fantisera, fabulera, uppfinna händelser och personer har aldrig intresserat mig. Skrivandet måste vara ett sätt att säga sanningen. Så långt det nu är möjligt.”
Lyssna på dessa ord! Allt finns redan, vi måste bara finna eller se det och närma oss det med uppriktighet.
Med sina storverk om William Blake och William Butler Yeats – med de vackra titlarna ”Stjärnan i foten” och ”Var hemlig och gläds” – siktade Malmberg mot solen men lade sig olikt Ikaros i en omloppsbana kring dessa ljusgestalter. Med sin intuition och sin kunskap om deras tidsepoker banade han en egen väg genom två komplexa diktargärningar. Det är med ett känslans mod och med djärva tankar runt hörnen som Malmberg fullbordade dessa genomträngande, subtila och överraskande porträtt. Kanske har ingen av de båda geniernas porträttörer nått lika långt.
Att tänka sig att intuition och kunskap får mötas så här är som att dricka det klaraste bergsvatten. Jag väljer ytterligare ett textställe att citera:
Likt Pasolini hyllar Malmberg ”verklighetens olika uppenbarelseformer, fantasins obegränsade möjligheter och motsättningarnas livgivande kraft”. Och likt Yeats ser han poesin som räddningsflottar på tidens hav, med de stora andarna i det förgångna som proviant.
Ja, poesin. Och nu ett sista citat ur texten:
Kvalitet låter sig inte definieras, men man känner igen den när man möter den. Vetenskaperna, historien, psykologin åldras och blir förlegade. Musiken, litteraturen, konsten – det bästa hos dem – lever vidare, utanför utvecklingen.
Det bästa hos dem.
Det här är bland det bästa du delat med dig av. Tack Bodil, du räddar min dag. Jag blir alldeles tagen. Det jag skulle vilja säga Malmberg är det behövs nog lite fantasi för att komma åt den ultimata sanning som inte finns.
Din bild av ”Ansikte i sten” har samma uppgivenhet som min version ”Utslocknad kring sin inre gåta”.
Hej Göran – ja, en vacker text Wästbergs om Malmberg som låter en ana hur Malmberg är. Vad gäller stenansiktet så kan jag säga att det finns bredvid ingången till San Giusto – ska titta på din bild.
Bilden är så fin i all sin enkelhet. Jag hade nog tagit med den inramning där den sitter i syfte att förstärka den klaustrofobiska känslan. Men bra ändå, du är som den lätta sommarvinden vid vår strand. Du ger oss så mycket skönhet, styrka, livslust.
Tack! Jag vet att jag inte är någon fotograf men jag tycker mycket om bilder.