Kvällarna är mycket vackra här. Och tecknen står på himlen.
Pappa vänder sig till mig och frågar i lugn ton: ”Och vem är du?” Jag rullar tillbaka frågan: ”Vem är du?” Han funderar och säger dröjande: ”Vem jag är – det vet jag inte.” Och detta känns helt riktigt.
Dagarna går här uppe i den varma, förtorkade Norden. Igår for Rudolf tillbaka till sitt Sydafrika, men innan dess hann vi tillbringa flera härliga dagar tillsammans, Alexandra, Rudolf, Miki och jag med familjen runt omkring oss. (foto Eileen)
Ja, vi kom fram, igår kväll var det. Det blev en både underbar och förfärlig resa och nu är jag utmattad och vill därför bara peka ut några hållpunkter eller grundlinjer från färden.
Vi började med att stiga på tåget i Zagreb klockan sju på morgonen i onsdags. Våra biljetter räckte till Villach och att vi tog den vägen i stället för rutten via Graz berodde på banarbeten. Allt var egentligen bra utom det att Miki inte hade bajsat under morgonrundan, så trots att vi hade bra platser och alla var vänliga mot oss satt jag som på nålar under de fyra timmarna. Men vi klarade det och nådde Villach utan några missöden. Där vilade och promenerade vi lite smått i en dryg timme och jag köpte biljetter till Wien och så steg vi på igen och färden kom att ta närmare fem timmar. Det var svårt bara på slutet efter Wiener Neustadt då det blev väldigt trångt. Sedan tog vi en stadsbuss till Lerchenfelder Straße där Imelda bor. Mot slutet av den färden blev Miki ganska orolig och någon sa något om att han saknade ”Beißkorb” och jag kände hur det kröp i mig, men nu ska jag inte uppehålla mig vid detaljer. Vi kom fram och på kvällen promenerade vi med Imelda bort mot Rathaus och allt var som en saga i mörkret.
Så sov vi oss igenom natten och på morgonen försökte jag köpa biljetter till Brno på Hauptbahnhof, men vi blev utmotade för att Miki inte hade den där eländiga munkorgen på sig. Vi äger alltså en, men han får panik av den. Så vi smög in bakom några pelare och till sist lyckades jag – med hjärtat i halsgropen – att köpa biljetterna. Påstigningen blev sedan nervös men jag bet ihop och hoppades att det skulle bli bättre i Tjeckien. Vi korsade gränsen vid Břeclav och så var vi i Tjeckien och till en början gick det bra, ja, faktiskt ända till Brno, där vi steg av och möttes av René som vi åt lunch med. Vi tog också en liten promenad och såg de vackra dubbelspirorna på avstånd bakom en mur. Allt är ju så avlägset och nära under sådana här färder. Ja, och så bröt vi upp, lyckades köpa biljetter till Prag, steg på tåget och iväg bar det. Snart insåg jag att Tjeckien är lika illa som Österrike när det gäller munkorg och därmed lika illa för Miki och mig på tåg. Vi fick en tillsägelse och sedan en till och jag låtsades fumla med korgen och hittade på undanflykter, lögner och frågor. Färden blev svettig och nervig men vi klarade oss och vi nådde Prag, där Peter mötte oss och vi strax därefter for ut till Hostivař, en by som blivit förstad till Prag. Där skulle vi hyra ett rum hos en vän till Peter. Kvällen rullade iväg med ett besök på en restaurang och slutade i en underbart förvildad koloniträdgård, där vi drack öl i mörkret under träden med för mig okända människor. Miki fick vara helt fri eftersom stängslet runt omkring var absolut tätt. Han for runt växthusen och träden som ett ulligt klot och jonglerade skickligt med benbitar som han grävde upp. Jag tror han upplevde lyckan.
Det blev natt och vi som stenar. Nästa morgon mötte vi Peter i Prag och han var moraliskt stöd vid biljettköpet. Jag valde Dresden som första destination. På tåget blev vi inledningsvis trakasserade för den saknade munkorgen. Jag ljög och smet och fumlade, men så kom vi över gränsen till Tyskland och lagarna ändrades. Lagar har inget med rätt och orätt att göra utan bara med människans taffliga försök att ordna sin värld och åker man över många gränser märker man hur godtyckliga dessa lagar är. Nå, vi for längs Elbe och såg de vackra sandstensbergen. När de yttre hindren försvann skapade Miki inre hinder och resans slut blev rätt odrägligt, men så steg vi av, gick lite hit och dit och köpte biljett till Berlin, steg på ett nytt tåg som blev ganska trångt och fullt efter ett tag, men vi nådde också Berlin. Vi steg av och märkte att man kunde köpa bussbiljetten ut till Rosenthal, där Jelena och Arne bor, på bussen. Så härligt praktiskt! Vi färdades sedan ganska länge i något som verkade som en halvcirkel, men kanske hade det bara med jordens lutning i världsrymden att göra. Så var vi framme vid Haupstraße och började leta oss fram längs en stig bakom en vacker liten kyrka. När vi nådde huset var Alex redan där, ditflugen från Sardinien. Jelena och Arne var på fest, men vi hade huset och efter en promenad bland koloniträdgårdarna strax intill föll vi i sömn i vårt gästrum. Nästa gick vi en härlig runda med Jelena i lantliga markerna runt omkring.
Vi köpte en Schönes-Wochenende-Ticket för oss alla tre och for i väg mot Flensburg med anhalter i Rathenow, Stendal, Uelzen och Hamburg. Framme i Flensburg tog vi in på vårt hostel och gjorde staden och kvällen till vår. Allt var mycket lättare nu när vi var tre. Och Flensburg är mycket vackert. Och jag orkar inte berätta mer.
Sista resdagen gick genom Danmark över Fyn och Själland och vi njöt av de gröna havsvikarna och blickarna ut över havet. Och på kvällen nådde vi slutligen Varberg, som var vår resas mål. På kvällen satt vi länge vid bordet i trädgården på Höbacken.
Plötsligt befinner jag mig i en storm av händelser och förebud om det kommande. Det nyss förflutna glider mig nästan ur händerna, men jag vill i alla fall snabbt, innan de försvinner ur sinnet och minnet, visa några bilder från den underbara högplatån Velika Planina som breder ut sig i norra delen av det centrala Slovenien. Vi for dit på vindlande vägar Igor, tre fransyskor, Miki och jag, kanske åkte vi runt hela bergsområdet innan vi slutligen ställde av bilen och började vandringen uppåt. Efter ett tag nådde vi höjderna, vi gick bland bergskor med kalvar och vi gick förbi som grönögda vattendrag och bergen höjde sig mjukt, inget högre än det andra och nu sviker mig rösten och jag ger ordet till de vänligt böljande höjderna.
Och för att ingen ska sakna en ”Gastgeber des Bildes” så visar jag Miki där han går genom gräset bredvid Igor.
Efter två härliga dagar i Slovenien klev Miki och jag på tåget hem igen. Vi lämnade Ljubljana vid tretiden och tåget var bara måttligt fyllt trots att det är sommar. Jag tänkte att det berodde på att inga kroater ville sitta på tåget när finalmatchen mot Frankrike pågick. I alla fall var de flesta på tåget unga turister från olika länder och runt oss var nästan alla spanjorer. Strax innan vi kom till Zidani Most började de som satt närmast oss att spela briscola, ett italienskt kortspel, som jag inte har sett eller spelat sedan somrarna i Pesaro när barnen var små och vi kanske spelade något annat med de här korten. I alla fall satte sig en av killarna på golvet och Miki blev då genast intresserad och trängde sig fram mot ”spelbordet”.
En liten stund senare satt han tätt intill killen på golvet. Ungdomarna välkomnade honom och han trivdes där.
Ytterligare lite senare for vi förbi min speciella trädgrupp som speglar sig i Sava som alltid och jag tog min obligatoriska bild. Jag har nog tagit mer än hundra.
Kortspelet fortsatte och Miki deltog allt intensivare. Snart hade han hälsat ordentligt på alla i gruppen.
Men så blev det med ens lite i bökigaste laget och jag förde honom till min sida av gången och lyfte upp honom och lät honom titta ut genom fönstret. Ingen kan titta ut genom ett fönster som Miki.
Så nådde vi gränsen och alla satte sig i förebyggande syfte lite mer ordnat. Men det behövdes egentligen inte. Gränskontrollen genomfördes med mer vänlighet än noggrannhet och någon eller några av slovenerna hade rödvitrutiga kroatiska halsdukar löst hängande över axlarna eller runt nacken. Kroaterna såg jag inget av eller de verkade i alla fall inte hålla på med kontroller. De unga spanjorerna började titta i sina mobiler och så hade matchen börjat. Strax innan vi kom in på stationen hade fransmännen gjort mål och alla beklagade detta. Miki och jag steg av och gick raskt till vår spårvagnshållplats och nästan genom var tvåan där och vi klev på. Vagnen var nästan tom men alla var klädda i kroatiska färger. När vi stannade vid Branimirova for en buss förbi och signalerade övertydligt att Kroatien gjort 1-1. Alla förstod och folk på hållplatsen och i spårvagnen jublade och jag var också glad. Sedan började det smälla från olika håll och en lilafärgad raket for ut genom ett fönster mittemot Branimirova Tržnica och i barerna vid Autobusni Kolodvor stod folk upp och sjöng eller ylade. Fyra hållplatser senare steg vi av hemmavid och jag valde vägen genom ”parken” för att kunna titta till livet på Simpa. Utanför stod grillarna och två av Ivans vänner vände på köttbitarna. I uterummet tjoade man och på terrassen sorlade det glatt och förväntansfullt, några hejade på Miki och mig. Ännu stod det 1-1. Ja, och så gick vi in till oss, Miki var nu lite skrämd av alla ljuden och han gled in i badrummet och gömde sig där. Ja, och sedan gick det som det gick, men ute låter det fortfarande som om Kroatien hade vunnit. Åtminstone nästan. Ja, egentligen tror jag att Kroatien vann.