Efter två härliga dagar i Slovenien klev Miki och jag på tåget hem igen. Vi lämnade Ljubljana vid tretiden och tåget var bara måttligt fyllt trots att det är sommar. Jag tänkte att det berodde på att inga kroater ville sitta på tåget när finalmatchen mot Frankrike pågick. I alla fall var de flesta på tåget unga turister från olika länder och runt oss var nästan alla spanjorer. Strax innan vi kom till Zidani Most började de som satt närmast oss att spela briscola, ett italienskt kortspel, som jag inte har sett eller spelat sedan somrarna i Pesaro när barnen var små och vi kanske spelade något annat med de här korten. I alla fall satte sig en av killarna på golvet och Miki blev då genast intresserad och trängde sig fram mot ”spelbordet”.
En liten stund senare satt han tätt intill killen på golvet. Ungdomarna välkomnade honom och han trivdes där.
Ytterligare lite senare for vi förbi min speciella trädgrupp som speglar sig i Sava som alltid och jag tog min obligatoriska bild. Jag har nog tagit mer än hundra.
Kortspelet fortsatte och Miki deltog allt intensivare. Snart hade han hälsat ordentligt på alla i gruppen.
Men så blev det med ens lite i bökigaste laget och jag förde honom till min sida av gången och lyfte upp honom och lät honom titta ut genom fönstret. Ingen kan titta ut genom ett fönster som Miki.
Så nådde vi gränsen och alla satte sig i förebyggande syfte lite mer ordnat. Men det behövdes egentligen inte. Gränskontrollen genomfördes med mer vänlighet än noggrannhet och någon eller några av slovenerna hade rödvitrutiga kroatiska halsdukar löst hängande över axlarna eller runt nacken. Kroaterna såg jag inget av eller de verkade i alla fall inte hålla på med kontroller. De unga spanjorerna började titta i sina mobiler och så hade matchen börjat. Strax innan vi kom in på stationen hade fransmännen gjort mål och alla beklagade detta. Miki och jag steg av och gick raskt till vår spårvagnshållplats och nästan genom var tvåan där och vi klev på. Vagnen var nästan tom men alla var klädda i kroatiska färger. När vi stannade vid Branimirova for en buss förbi och signalerade övertydligt att Kroatien gjort 1-1. Alla förstod och folk på hållplatsen och i spårvagnen jublade och jag var också glad. Sedan började det smälla från olika håll och en lilafärgad raket for ut genom ett fönster mittemot Branimirova Tržnica och i barerna vid Autobusni Kolodvor stod folk upp och sjöng eller ylade. Fyra hållplatser senare steg vi av hemmavid och jag valde vägen genom ”parken” för att kunna titta till livet på Simpa. Utanför stod grillarna och två av Ivans vänner vände på köttbitarna. I uterummet tjoade man och på terrassen sorlade det glatt och förväntansfullt, några hejade på Miki och mig. Ännu stod det 1-1. Ja, och så gick vi in till oss, Miki var nu lite skrämd av alla ljuden och han gled in i badrummet och gömde sig där. Ja, och sedan gick det som det gick, men ute låter det fortfarande som om Kroatien hade vunnit. Åtminstone nästan. Ja, egentligen tror jag att Kroatien vann.