Kvällarna är mycket vackra här. Och tecknen står på himlen.
Pappa vänder sig till mig och frågar i lugn ton: ”Och vem är du?” Jag rullar tillbaka frågan: ”Vem är du?” Han funderar och säger dröjande: ”Vem jag är – det vet jag inte.” Och detta känns helt riktigt.