Imorse satt jag här på Cooltura med Vesna och Miki. Vesta och jag pratade om dagarna då hon ska ha hand om Miki, dagarna då jag är i Sarajevo. Miki själv var lite otålig och ville nog egentligen iväg och rör på sig. Det fick han ju sedan.
Nu närmar sig kvällen och jag sitter i balkongrummet och har just läst ut Genom snön av Varlam Sjalamov och jag brottas med mig själv eller med den text som jag ska försöka skriva om boken. Bordet är fullt av lappar och huvudet fullt av lösa ändar och jag sörjer över att jag inte har GULAG-arkipelagen av Solzjenitsyn här, inte för att jag vill skriva om några oenigheter mellan Sjalamov och Solzjenitsyn, utan för att jag inte vill det. Och jag tänker inte jämföra nazismen och kommunismen. Jag vill skriva om Genom snön och inte om någon annan del i Berättelser från Kolyma. Varför pratar jag så här? Jag har av misstag – eller snarare för att jag inte trodde att jag skulle få skriva om den här boken – läst en eller flera recensioner och jag måste nu skaka av mig det som blivit hängande vid mig av dem.
Jag ska gå ut en stund med Miki, roa honom så mycket jag kan och sedan koka mig starkt kaffe och efter det slåss med den här texten med klarvaken blick genom natten.