Blogg

Tounj

Idag vilar Miki och jag efter gårdagens fantastiska resa, ja, jag arbetar i och för sig lite, men det är också ett sätt att vila. Igår morse gav vi oss av söderut med Toma. Vi hade ett vagt mål: att komma till havet någonstans vid Senj, men Toma hade också andra mål längs vägen. Det första var Tounj. Efter Karlovac for vi längs den gamla vägen Jozefina, en väg som leder från Karlovac till havet och Senj. Jag har nu läst att vägen redan användes av romarna till salttransporter men namnet härstammar från den tysk-romerske kejsaren Joseph II, som lät restaurera eller förbättra vägen mellan 1770 och 1779.

Vid Tounj för vägen över en märklig bro i två våningar över floden Tounjčica.

Flodens gröna vatten verkar ganska stillastående, men jag vet inte varför det är så.

Brons två våningar har tillkommit vid olika tider och olika stadier av vägens utformning. Först var vägen mera ”kuperad” och längre fram blev den höjdmässigt mera uträtad. (Ursäkta denna amatörmässiga beskrivning!)

Vid bron tog vi vår första paus och åt en medhavd bönsallad på en skuggig plats, som inte är med på någon av bilderna.

I Tounj fann vi också en märklig kyrka som stod dammig och övergiven omgiven av diverse industriella strukturer. Vi kikade in i kyrkan genom ett buskage och häpnade över rummets skönhet och märkliga stämning. Toma sa något om att det kunde vara en fin plats för konserter.

(Resten av reseberättelsen spar jag till en annan dag.)

I slutet av augusti

När jag försöker läsa immar glasögonen ofta igen, så då och då går jag över till att fantisera eller gissa ihop texterna jag låtsas läsa. Det är varmt och kladdigt, men så så brukar det vara här i slutet av augusti och jag har inget emot det, för det gör ingenting om saker går lite långsammare eller att ett och annat lämnas ogjort. Miki vilar mycket men då och då blir han vild. Och jag läser med immig blick om Rat Krespel. Också han visar ibland vitögat.

om tid och kärlek

Ja, så här såg det ut vid Simpas terrass imorse: Ron låg utfläkt på gången nedanför och Miki låg – en aning mera samlad – uppe på terrassen. En dam gick förbi och suckade medlidsamt till Ron: ”Vruće ti je!” Och varmt var det.

Jag tänkte på tiden. Ungefär så här tänkte jag: ”I den volt som tiden slår från förgånget till framtid eller tvärtom, är det där nuet är eller visslar förbi? Hur skiljer vi mellan förgånget och framtid? Och var är den punkt i livet då vi i stället för framåt vill tillbaka? I det förgångna, på den gamla tiden, var vi alla yngre.” Ja, och så drack jag kaffe och torkade svetten ur pannan och lät då och sedan ligga som kuddar i min stol.

Sedan bar det av till universitetet och en tentavakt. Det finns en urskog av omtentor. Den ena av de två studenter som skrev, ja, de var bara två!, var en flicka som en gång sa något jag aldrig kommer att glömma. Vi talade om helvetet – fråga mig inte varför – eller kanske om kärlek. Med tårar i ögonen sa hon: ”Om jag hamnar i helvetet, så kommer min mamma att följa med mig dit, för hon älskar mig!”

Jarun igen

Det har varit en varm dag igen. Det är alltid minst trettio grader på dagen sedan veckor, tror jag, men kanske har jag glömt någon åskvädersdag. Jaja. Någon gång i slutet av förmiddagen fattade jag det odramatiska men ändå lite energikrävande beslutet att åka till Jarun. Eller nej, beslutet var förstås inte energikrävande, men den långa svettiga spårvagnsresan och den sista varma sträckan till fots ut till ”min ö”, som förstås inte är min. Bizi fick inte följa med eftersom han inte sätter värde på sådana här ”meningslösa, svettdrypande ansträngningar”. Kanske i september, kanske i oktober… Jag kom fram till sjöarna, för egentligen är det mer än en sjö och jag gick en bit längs den ena och över en liten bro till ön. Det var ännu glesare med folk än sist.

Jag gick lite planlöst men ändå bort mot ”min plats”, fast så tänkte jag ”varför ska jag vara där igen? sist hittade jag ett stort fiskhuvud i viken.” Och så valde jag en plats bredvid en poppel.

Och så följde några timmar med bad, solande, skuggande och läsande under trädet. Jag märkte att badordningens grepp hade slappnat: hundarna var också där de inte brukar få vara och någon badade naken där man egentligen inte får göra det; sensommaren har inga regler, inga stränga i alla fall. Och alla verkade lite sömniga, ingen gjorde liksom något.

När jag gick tillbaka över den lilla bron stannade jag till lite och tittade på alla näckrosorna och på de fiskande männen. Det var något sömnigt också över dem.

Sedan kom jag förbi en trädgård med valnöts- och fikonträd. Några valnötter låg på vägen utanför staketet. Jag plockade upp en och knäckte den. Den var så där härligt jungfruligt vit och smakade så gott. Jag tittade girigt på de mogna fikonen som hängde tunga, men jag klättrar inte längre över några staket för att palla frukt. Den tiden är förbi. Säger jag i alla fall här.

Förändring?

Tycker jag om förändring? Nej, fast det är klart att om inget förändrades så skulle jag säkert bli galen eller olycklig. Jag inser alltså att förändring är en av livets grundegenskaper – ingen förändring, inget liv – men det hjälper egentligen inte så mycket. Jag greps nyss av en längtan tillbaka till de första åren på Sigečica, när Londi och jag bit för bit, dag för dag undersökte kvarteren här omkring. Och jag vet varför den här känslan uppstod. För en stund sedan gick Miki och jag förbi det vita bosniska huset vid hörnet av Šipanska. Där håller nu saker på att hända mycket fort. Härom dagen murades den ena sidan av den lilla pation igen, pation där jag under varma kvällar särskilt förr om åren brukat se en grupp äldre kvinnor sitta runt ett litet bord drickande vatten, som de hällde upp ur en hög karaff. De brukade sitta där och samtala länge länge. Jag såg dem både när Londi och jag gick ut på kvällspromenad och när vi kom tillbaka. Men nu är pation inte längre någon riktig patio och samma dag som den första öppningen murades igen, gjordes ett hål för ett fönster som strax fylldes med en fönsterlucka.

Har jag med det att göra? Nej, men jag sörjer över att mitt förflutna tas bort. Och idag har ännu en öppning murats igen.

Och den första muren med fönsterluckan ser plötsligt ut som om de alltid har varit där. Överkasten eller filtarna på tvättlinan ger den effekten.

Jag undrar hur det kommer att fortsätta. Kommer alla öppningarna att muras igen? Jag kippar lite efter andan och flyr sedan in i fantasins världar, till händelserna i Hoffmanns berättelser och jag längtar tillbaka till posthornets klang i den tyska romantiken.