Blogg

Ja, och från den där lilla viken någonstans norr om Senj for vi sedan norrut. Vid vår sida hade vi havet och öarna, mest Krk antagligen, men Krk är mycket stort.

Vi hade ett mål, mitt vanliga hemliga drömmål blev plötsligt målet för den här helt verkliga resan. Bakar, för tredje gången kom jag så till Bakar.

Med sin industriella eller postindustriella karaktär är Bakar ganska olikt det mesta man kan se längs de kroatiska kusterna. Kranarna pekar fortfarande mot skyn, alla är kanske inte längre i funktion, men en del helt säkert och de övriga är ett slags monument över en gången tid. Nej, jag är inte någon industriromantiker, det är något annat, något som jag inte riktigt kommer åt. Eller är det kanske det för-turistiska jag tycker om, detta osminkade eller ”okoketta” sätt att vara stad vid den kroatiska kusten?

Vattnet verkar alltid så svart här, jag tror det är Bakarski zaljev som är det sanna Svarta havet, eller kanske en utsökt miniatyr av detta hav. Och Hotel Jadran står där tomt som tidigare gånger jag varit där, till salu för en struntsumma som ingen vågar sig på att betala.

Mörkret föll ganska snabbt denna kväll och jag såg ut över viken mellan utblommade oleandrar.

Och strax innan vi bröt upp för hemresan badade vi i det svarta vattnet under den svarta himlen strax intill öppningen till det där mystiska jätteröret som andas ut kyla i hettan eller värmen. Varifrån kommer denna kalla spökvind?

Från Brinje for vi vidare mot våra vaga mål vid havet. Någonstans lämnade vi Gorski kotar och kom in i nästa bergsområde, det vilda Velebit, där vi tog oss upp genom passet Vratnik. Där uppifrån hade man utsikt över bergen, havet och övärlden och det blåste en uppfriskande vind.

Toma berättade att han och hans bror som barn ibland under somrarna blivit förda hit av en faster eller moster för att uppleva vinden, som ger en sådan härlig svalka under heta dagar. Det blåser visst alltid här.

Efter Vratnik blev det hett igen och när vi så småningom nådde ner till Senj ville vi bara bada, så vi lät staden ligga där den ligger.

Vi försökte komma på åt vilket håll man lättast kunde hitta en badplats där hundar också får vara. Valet föll på kusten norr om Senj. Efter en stund tyckte vi oss ha hittat något och vi ställde av bilen och började gå över några klippor i riktning mot havet.

Det var mycket vackert men landskapet var hårt och taggigt och det var svårt att hitta skugga, svårt att hitta ner till vattnet, så jag sa nej och vi klättrade upp igen och gick i stället mot en liten ganska glesbefolkad strand med bar och en minimal camping. Det visade sig att det var flera hundar där som badade eller låg i skuggan.

Vi satte oss vid ett träbord och beställde något att dricka och sedan badade vi i omgångar medan Miki höll sig i strandskuggan hela tiden. Utom när Toma en gång ”slängde” i honom i vattnet. Miki tog det med ro och simmade effektivt i land och vände sedan ryggen mot havet resten av tiden.

Den andra anhalten som Toma hade valt ut på vår resa längs den gamla vägen Jozefina över bergen och ner till havet var Brinje. I våra dagar är det en liten och ganska obetydlig ort men under medeltiden, då Brinje var under adelssläkterna Frankopans och Goranjskis herravälde, utgjorde staden en viktig punkt i de dåvarande befästningslinjerna. Ruinerna efter borgen Sokolac ser ännu nog så majestätiska ut. Och den vackraste delen av borgen är Mariakapellet. Vi såg kapellet redan från vägen och Miki såg fåren som betade långt nedanför.

När vi kom ”runt hörnet” fick vi också se andra delar av borgruinerna, som pekade vasst upp i skyn. Vägen upp var i det närmaste ofarbar, men vi kom upp utan att något hände.

Det pågick restaureringsarbeten både i kapellet och i den där andra delen. Däremellan fanns bara låga murar kvar. Toma sa något om att han skulle önska att man återuppbyggde hela borgen och Miki sniffade efter fåren. Jag vill inte spekulera i hans planer med dem.

Från höjden tittade vi ner på den lilla orten och identifierade en katolsk och en ortodox kyrka.

När vi kom ner igen såg vi mer av hela borgen än vi gjort på uppvägen. Tog vi en annan väg? Eller var jag ouppmärksam på uppvägen? Det kanske ingen behöver veta.