Blogg

Månen styr över många skeenden på jorden. De stora vattnen lyder den och kvinnan låter sig ledas av månen under en del av sitt liv. Om månen är synlig på himlen dras våra blickar dit både när den är full och halv och skära och även i stadierna där emellan. Vi är månens lika mycket som vi är solens fast på ett dunklare sätt. Månen är bland vakendrömmarna.

Denna kväll hade jag bara tänkt gå en kort runda med Miki, men den veka, fuktigt smeksamma luften och en glimt av månen över taken fick mig att ändra mig. Jag ville se var månen var. Vi gick bredvid tallarna som kantar den där trädgården vid Rapska. Jag anade månen bakom cypresserna, men den gled undan.

Vi kom in på Murterska och gick längs husen där och jag spanade in på de små tvärvägarna med vinrankor klängande på staketen. Någonstans i ett högt placerat fönster tyckte jag mig se månens spegelbild. Månen speglar sig gärna och vi tycker om dess bild.

Vid hörnet mot Brijunska såg jag den ligga på ett av hustaken. Den verkade på väg att glida ner längs gaveln. Och den var mycket mindre än de gula – egentligen ganska månlika – gatlyktorna.

Miki undrade ingenting utan passade på att undersöka sin del av världen, den nedre. Längre och längre gick vi, men månen hade bestämt sig för att inte bli funnen. Och jag kunde ganska lätt finna mig i att leta för letandets skull och inte nödvändigtvis för finnandet.

Dygnethar slagit sin cirkel på ett vänligt sätt. Det började i eftermiddags när Miki och jag satt en stund på Cooltura med Vesna och drack det vi drack. Samtalet minns jag inte men stämningen var mild och öppen för skratt. Så kom kvällen och vi begav oss in till stan. Det mörknar fort men om mörkret inte är kallt är det ett skydd. Vi gick i trevligt sällskap upp till Opatovina och in på en av barerna där. Miki blev översvallande vänligt mottagen av en av barmännen.

Och sedan gick kvällen med öl och gottpinnar och det fanns även andra pinnar utströdda över golvet, riktiga kvistar, så Miki behövde inte ha tråkigt. Vi människor pratade om sanning och lögn och jag visade min tröja som säger RAKA RÖR på framsidan och nynnar ”O Bakre, o Bakre, laku noć” på ryggen. Jag sa något om Bakar och om det mystiska stora kolröret i hamnen som andas underjord eller havsbotten. Timmarna gick och vi bröt upp för att söka upp en annan bar och till sist hamnade vi någonstans en bit upp på Radićeva och där slog vi oss ner.

Några ganska unga män bad om att få befria Miki från kopplet och efter lite tvekan lät jag det ske och Miki sprang glatt runt bland borden och hälsade tills en ung man från Karibien dök upp vid bardisken med kamphund i koppel. Jag gick fram till honom och frågade något vagt om hunden. Ynglingen pussade mig på kinderna – artigt, tror jag, så där karibiskt artigt – och sa på franska att hunden var from som ett lamm. Då kom Miki från baren och blåste upp sig och började skälla argt, så verkade det i alla fall, och jag tog snabbt tag i selen och förde bort honom. Karibiern log lite och sa att ”det är nog er hund som…”. Jag log tillbaka och medgav på hemgjord franska att det nog var Miki som var kamphunden. Och så blev det natt och Miki och jag skildes från vårt sällskap och travade hela vägen hem längs svagt belysta gator.

Och så kom morgonen mjuk och vacker och vi åt frukost och tog sedan spårvagnen in till stan för att träffa vänner. En ljum vind gick genom gatorna och luften var mild och behaglig. Vi gick upp till Trg och sedan vidare längs Tkalčićeva.

Tillvarons hand höll oss i ett skyddande grepp, tycktes det, och vi drack kaffe bakom den där lekplatsen som finns någonstans halvvägs längs gatan. Vi talade om allvarliga ting men utan att känna allvarets strävhet. Det är ju så när man är på läsidan av existensen. Och det blev eftermiddag, vi skildes och Miki och jag gick längs Zrinjevac ner mot Glavni kolodvor.

Jag kände att jag just fullbordat ett lyckligt varv med jorden genom världsrymden.

Sent igår kväll gick Miki och jag längs Lopudska. Vi stannade lite vid det där lilla övergivna – det har varit övergivet under alla mina år här – huset med bilvraket och den vackra rosenbusken. Bilvraket är borta sedan en tid, men rosenbusken är där underskön mitt i förfallet. Fortsätter att vara det.

Jag tänkte på Fröding, för rosorna och för någonting annat som jag inte kan sätta fingret på. Ibland när jag sitter och väntar på något tar jag fram en samling dikter av Fröding, ja, det är dikter ur olika diktsamlingar. Jag läser en dikt här och en dikt där. En gång hade jag ett Gullberg-år och en gång ett Malmberg-år, kanske är det dags för ett Fröding-år, det kunde börja nu i november.

För kanske femton år sedan var jag i Görlitz med min vän Jelena. Vi gick längs muren till nervanstalten där Fröding en gång tillbringat ett tungt år, ja, jag tror i alla fall att det var tungt. Vi, eller bara jag, försökte hitta ett ställe där man kunde klättra över muren, men ingenstans var muren lägre och grindarna var avvisande slutna. Jag ville se världen där inne och jag ville känna hur muren verkade från insidan. Och jag tänkte på den där smärtsamt prunkande dikten som börjar med raden: ”Jag ville, jag vore i Indialand”. Kanske har den ingenting med tiden i nervanstalten att göra.

Här gick vi förbi idag, jag i tankar och Miki med nosen i marken.

De här lite slitna innergårdarna är trösterika också i gråljus. Här ser man livet och försöken att hålla så mycket som möjligt helt och upprätt. Här ser man att det går att leva vidare också när inte allting lyckas. Här kan man i väggarna läsa att det mesta som ropas ut i tidningar och tv inte är viktigt eller i alla fall inte sant. Och det gamla trädet, som kanske är en ask, har sett generationer av människor gå förbi och kanske är de omgivande husen unga för trädet. När man går in i trädets själ blir det ”mediala bruset” så väldigt brusigt och andfått. Vad vill vi med detta brus? Försöker vi likna vinden? Det kan vi inte.

Arbetsveckan har runnit ut i ett slags spänningslös matthet. Lögnerna, striderna verkar så obetydliga, så utan all mening, så lätta att glömma, så lätta att blanda ihop. Vem sa vad? Och varför? Den ömsesidiga tilliten – som kanske aldrig var särskilt stark – har fått ytterligare några törnar, men det är svårt att på allvar bry sig om det. Och ändå kan jag nu tänka på den där dikten av Heidenstam, ni vet den som slutar med raden: ”samma sorgsna sus på gravens gräs.”Jag tänker på raderna ovanför. Och så går Miki och jag längs Lopudska och stannar vid huset på hörnan, där det har tillkommit ytterligare förändringar. Det som händer här upptar mina tankar mer än mycket annat. Någonstans här löper tillvarons mittlinje.