Här gick vi förbi idag, jag i tankar och Miki med nosen i marken.
De här lite slitna innergårdarna är trösterika också i gråljus. Här ser man livet och försöken att hålla så mycket som möjligt helt och upprätt. Här ser man att det går att leva vidare också när inte allting lyckas. Här kan man i väggarna läsa att det mesta som ropas ut i tidningar och tv inte är viktigt eller i alla fall inte sant. Och det gamla trädet, som kanske är en ask, har sett generationer av människor gå förbi och kanske är de omgivande husen unga för trädet. När man går in i trädets själ blir det ”mediala bruset” så väldigt brusigt och andfått. Vad vill vi med detta brus? Försöker vi likna vinden? Det kan vi inte.