Sent igår kväll gick Miki och jag längs Lopudska. Vi stannade lite vid det där lilla övergivna – det har varit övergivet under alla mina år här – huset med bilvraket och den vackra rosenbusken. Bilvraket är borta sedan en tid, men rosenbusken är där underskön mitt i förfallet. Fortsätter att vara det.
Jag tänkte på Fröding, för rosorna och för någonting annat som jag inte kan sätta fingret på. Ibland när jag sitter och väntar på något tar jag fram en samling dikter av Fröding, ja, det är dikter ur olika diktsamlingar. Jag läser en dikt här och en dikt där. En gång hade jag ett Gullberg-år och en gång ett Malmberg-år, kanske är det dags för ett Fröding-år, det kunde börja nu i november.
För kanske femton år sedan var jag i Görlitz med min vän Jelena. Vi gick längs muren till nervanstalten där Fröding en gång tillbringat ett tungt år, ja, jag tror i alla fall att det var tungt. Vi, eller bara jag, försökte hitta ett ställe där man kunde klättra över muren, men ingenstans var muren lägre och grindarna var avvisande slutna. Jag ville se världen där inne och jag ville känna hur muren verkade från insidan. Och jag tänkte på den där smärtsamt prunkande dikten som börjar med raden: ”Jag ville, jag vore i Indialand”. Kanske har den ingenting med tiden i nervanstalten att göra.