Blogg

Trettio år har gått

Idag är det då trettio år sedan Berlin-muren berövades sin roll som fängelsemur för invånarna i DDR. (Att det inte var riktigt alla invånare i staten som satt fängslade behöver jag inte säga.) Jag ger nu ordet till medborgarrättskämpen Freya Klier och visar ett par korta anteckningar från den nionde och tionde november 1989:

Muren faller

Låt oss nu återvända till de modiga DDR-medborgare, som mellan Östersjön och Thüringer Wald gick ut på gatorna – medborgarrättsaktivister och uppkäftiga människor fanns det hösten 1989 i nästan alla större orter i DDR.

Jag själv hade kastats ut och fick inte beträda landet mer. Men jag tittade fascinerat på hur kolossen vacklade: Honecker avgick och i början av november biktade hans efterföljare Egon Krenz för Moskva hur det ekonomiska läget DDR verkligen såg ut med skuldberg och allt. Markus Wolf, KGB:s mönsterelev, försökte vid jättedemonstationen i Berlin den 4 november att göra reformkommunismen aptitlig för den DDR-trötta befolkningen – men vad fick han höra då? ”In med Stasi-medarbetarna på arbetsmarknaden!”

Det var obeskrivligt. Och sedan kom den där natten, när en utmattad gränsofficer gav anvisningen ”Vi öppnar nu!”… Och var och en kan än idag säga vad han eller hon gjorde just då muren ”föll”…

Redan dagen därpå var det tjockt med bilar och människor vid gränsövergångarna och plötsligt befann jag mig bland östtyskar igen för jag bodde mellan Heinrich-Heine-Straße och Checkpoint Charlie i det så kallade ”zonkantsområdet” i Västberlin.

Den 10 november skrev jag så här i min dagbok:

Den hektiska stämning som omgav det historiska ögonblicket – stammande politiker, trafikkaos, blixtsammanträden… Skolkamrater till min dotter från Östberlin står plötsligt utanför dörren och de hade inte ens behövt visa id-kort, de släpptes bara igenom. Återföreningen äger rum i barnkammaren. Telefonsamtal från hela världen. Mina vänner i Kanada gråter, de ser i sin TV hur folk dansar på Berlinmuren…

Men snart fördunklades min stämning. Jag såg hur raskt partikamraterna hämtade sig igen: De högsta funktionärerna avsatte man visserligen för att göra gott intryck, men resten steg in i nya positioner. Stasi fick utåt ett nytt namn, men på insidan utvecklades det maffiaaktiga nätverket. Och medan man satte sig till rundabordssamtal försvann som genom ett trollslag stora delar av DDR-befolkningens tillgångar till utlandet och fastigheter överläts till pålitliga partianhängare. Kring årskiftet 1989-90 gick ryktet om att den östtyska statsbankens sedelpressar gick varma och att en insiderkartell försåg sig med det som kom ut.

Men ingrep då ingen? Efter att under våren 1990 en stor del av folkegendomen försvunnit in i partipamparnas snabbt grundade aktiebolag, anade jag vad som förestår oss i det förenade Tyskland. Och strax därpå upptäckte jag de första stora plakaten på några av gränsövergångshusen: Välj rätt i maj: SED-PDS!

(Den här texten publicerar jag främst för mina läsare på facebook. Ni som genom åren har läst pausträdet känner kanske igen texten och är ni intresserade av att återse mer av Freya Klier är det bara att skriva hennes namn i sökrutan.)

Finlandssvenskt författarbesök i Zagreb

Nu har det snart gått en vecka sedan text och bild publicerades i Hufvudstadsbladet, så nu tycker jag de kan få komma hem till mig igen:

Under åren här i Zagreb har jag inte så sällan kommit att stöta på den finlandssvenska litteraturens bärare. Ur minnet plockar jag nu Catharina Gripenberg, Kjell Westö och Sanna Tahvanainen. Säkert har det varit fler. I dagarna har staden mellan berget och floden gästats av ytterligare två: Mia Franck och Hannele Mikaela Taivassalo. Deras besök är inledningen av ett samarbete mellan Hrvatsko društvo pisaca (Kroatiska författarföreningen) och Finlands svenska författarförening. Med sig hade de romanerna ”Bombträdgården” (Mia) och ”In transit” (Mikaela). Första anhalten blev Filosofiska fakulteten, där de samtalade med en grupp svenskstudenter och mig om sitt skrivande och om utdrag ur böckerna vi hade fått läsa. Bland kommentarerna minns jag Lisas ord till Mikaela om att hon tyckte om beskrivningen av flickan Galadriel:

”Hon såg därtill ut som ett alldeles vanligt barn. Håret fjuniga och tunt, elektriskt svävande kring hjässan. Armar och ben.”

”Just så – armar och ben, det är en människa”, sa Lisa. En stund vistades vi sedan i ett avsnitt av ”Bombträdgården”. Det handlar om en flicka som efter krigsutbrottet ska skickas till Sverige och om andra barn också som ängsliga går mot det okända. De finska krigsbarnen. Mia sa något om att man ännu skriver om detta och att hennes mamma hör till dem som berättar medan många hellre tiger. Josip sa då – apropå kriget på Balkan – att många undviker att tala om det eller att man, som hans farmor, i så fall inskränker sig till att tala om bristen, om det man inte hade då.  

På kvällen blev det sedan läsning och frågestund på biblioteket Bogdan Ogrizović. Ganska snart var vi inne i texterna och jag kunde inte låta bli att fråga Mikaela om namnet ”Galadriel”, som snurrat i mitt huvud ett tag. Svaret blev ett slags kometsvans runt hela verket, slumpens finger i allt vardande. Ja, och så läste vi ”Bombträdgården” och jag ville säga något till den här passagen:

”Tanten håller en nalle i handen, hon knådar och knölar om nallen, jag vill säga åt tanten att låta bli, men jag ser på hennes ansikte och all min önskan att tala med henne försvinner.”

Jag kunde inte säga något. Textens ord gjorde mig stum. Jag kände att jag visste alldeles för mycket om tanten, om nallen och om flickan.

Och så talade vi naturligtvis – detta ville ju publiken veta – om vad det innebär att vara en del av den finlandssvenska litteraturen och båda författarna kom fram till att det är ett privilegium att få skriva inne i tre litteraturer: den finlandssvenska, den finska och den svenska. 

På Darkos terrass

Också imorse satt vi på Darkos terrass och drack kaffe och tittade eller nosade tillsammans med Đurđica och Hajdi. Morgonen var grå men mild, som en lätt ullkappa, för den som tycker om sådant. Miki lät sig fotograferas. Ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt. Nej, det kan ni inte vara intresserade av…

Ett stycke november

Morgonen var hög och blå över Hvarska och Miki och jag gick gatan fram och dagen stod på vid gavel mot alltet.

Vi svängde förbi Dalija och så fortsatte vi runt nästa hörn och följde sedan Olibska en liten bit tills vi fick syn på Đurđica och Hajdi. Vi människor vinkade åt varandra, ja, striden är över och vi är vänner igen. Sådant finns också i denna bräckliga värld. Vi slog oss ner på terrassen som hör till baren Dash. Där kostar kaffet minst i stan: fyra kuna. Och kaffe med mjölk kostar fem. Barens ägare är en närmast overklig man med blekt ansikte och för stor kavaj. Han är alltid där från morgon till natt. Jag tror att han är ett gudaväsen och jag sa det till Đurđica och hon sa inte emot. Hajdi och Miki blev vilda och hängde mellan terrassens spjälor på allt våghalsigare sätt och till sist tog Miki ett skutt ut och ner. För en stund tyckte han det var intressant där nere, men så började han klaga.

Så vi bröt upp och Miki och jag tog spårvagnen in till stan för jag hade ett ärende där. Ett litet tag gick vi utmed Nationalteaterns ena sida och luften var mild och vi lät nuet leda oss.

rätten att glo rakt ut

Nu handlar livet inte bara om arbete och kamp utan också om att få glo rakt ut genom spårvagnskurens plastvägg en regnig kväll.

Det här var för några timmar sedan och jag vet att jag stod där i mörkret i kuren och väntade på trean eller nummer tretton. Jag läste ”GRAD ZAGREB” i plasten och jag såg gatlyktornas gula sken och jag kände mig befriad, för att dagens strider äntligen låg bakom mig. Det var som om jag var hemma hela vägen hem. Detta talade så starkt i mig. Allt tillhörde mig, särskilt friden, tröttheten och rätten att komma hem till min lille krullhund.