Morgonen var hög och blå över Hvarska och Miki och jag gick gatan fram och dagen stod på vid gavel mot alltet.
Vi svängde förbi Dalija och så fortsatte vi runt nästa hörn och följde sedan Olibska en liten bit tills vi fick syn på Đurđica och Hajdi. Vi människor vinkade åt varandra, ja, striden är över och vi är vänner igen. Sådant finns också i denna bräckliga värld. Vi slog oss ner på terrassen som hör till baren Dash. Där kostar kaffet minst i stan: fyra kuna. Och kaffe med mjölk kostar fem. Barens ägare är en närmast overklig man med blekt ansikte och för stor kavaj. Han är alltid där från morgon till natt. Jag tror att han är ett gudaväsen och jag sa det till Đurđica och hon sa inte emot. Hajdi och Miki blev vilda och hängde mellan terrassens spjälor på allt våghalsigare sätt och till sist tog Miki ett skutt ut och ner. För en stund tyckte han det var intressant där nere, men så började han klaga.
Så vi bröt upp och Miki och jag tog spårvagnen in till stan för jag hade ett ärende där. Ett litet tag gick vi utmed Nationalteaterns ena sida och luften var mild och vi lät nuet leda oss.