Månen styr över många skeenden på jorden. De stora vattnen lyder den och kvinnan låter sig ledas av månen under en del av sitt liv. Om månen är synlig på himlen dras våra blickar dit både när den är full och halv och skära och även i stadierna där emellan. Vi är månens lika mycket som vi är solens fast på ett dunklare sätt. Månen är bland vakendrömmarna.
Denna kväll hade jag bara tänkt gå en kort runda med Miki, men den veka, fuktigt smeksamma luften och en glimt av månen över taken fick mig att ändra mig. Jag ville se var månen var. Vi gick bredvid tallarna som kantar den där trädgården vid Rapska. Jag anade månen bakom cypresserna, men den gled undan.
Vi kom in på Murterska och gick längs husen där och jag spanade in på de små tvärvägarna med vinrankor klängande på staketen. Någonstans i ett högt placerat fönster tyckte jag mig se månens spegelbild. Månen speglar sig gärna och vi tycker om dess bild.
Vid hörnet mot Brijunska såg jag den ligga på ett av hustaken. Den verkade på väg att glida ner längs gaveln. Och den var mycket mindre än de gula – egentligen ganska månlika – gatlyktorna.
Miki undrade ingenting utan passade på att undersöka sin del av världen, den nedre. Längre och längre gick vi, men månen hade bestämt sig för att inte bli funnen. Och jag kunde ganska lätt finna mig i att leta för letandets skull och inte nödvändigtvis för finnandet.