Blogg

Till och från Trsat

Bodil Z

Aldrig har de 561 trappstegen upp till Trsat varit så lättgångna som idag. Miki och jag stretade upp i munter trav och betade av avsats efter avsats. Här och där stannade vi upp och nosade eller kikade in i något prång.

Snart var vi uppe på samma höjd som borgen och gick sedan en ganska plan sträcka bland annat över den hundförbjudna kyrkogården. Uppe i borgen mötte vi Christine och Leon som tagit bussen upp. Miki och jag gick till fots av två skäl: dels får hundar inte åka buss i Rijeka, dels är det roligare att gå.

Luften var hög och kändes ren och om man stod i lä kändes värmen från solstrålarna. Vi åt en måltid tillsammans och Leon fick leka lite på en lekplats. Nedanför oss välvde sig Kvarnerbukten kantad av Istriens berg.

Ja, och så skildes vi åt igen och Miki och jag gick med lätta steg neråt neråt, liksom rullande. Jag höll mig lite i ledstången ibland för att inte störta.

Den nedersta delen av trapporna gick vi i skuggan: en, två, tre, fyra, fem och så en avsats – en, två, tre, fyra, fem ibland sex och så en avsats. En klokt anlagd trappserie.

Till Rijeka och havet

Bodil Z

Så krånglade vi fyra oss ner med tåget den långa resan till Rijeka, längs floder, förbi byar och skogar och under taggiga berg. I Ogulin steg vi av och bytte tåg – nytt för både Miki och mig och säkert för Christine och Leon också. Kort efter avfärden från Ogulin började dagsljuset vika – vika mörknande rullar.

Snart var det svart utanför rutan och vi sov eller halvsov tills vi kom ner till havet och staden och rummet hos Mamma Maria. Kvällen blev kort men glittrande och sedan sov vi som stenar i våra bäddar, tills morgonen bjöd oss ut. Den allra första rundan gick Miki och jag ensamma till havet och solen sken över Istriens berg.

Någon timme senare gick vi en sväng igen, nu alla fyra och Miki poserade vackert på piren. Dagen rullades upp soldränkt och vackert planlös…

Vi köper biljetter till havet

Bodil Z 1 kommentar

Efter lite velande hit och dit har jag bestämt mig: Vi åker till havet. Solskenet gav mig energi att fatta beslutet och så tog Miki och jag spårvagnen in till stationen.

Vid Držićeva bytte vi och jag hann vila blicken en stund på Medvednicas silhuett under himlen och under den lösrivna molntussen, som egentligen seglade någon helt annanstans, men inbillningen har alltid rätt. Och så kom vi till stationen och jag valde en bekväm tid med omstigning i Ogulin på eftermiddagen, kanske kan det vara spännande att sätta ner fötterna en stund i Ogulin. I Rijeka ska vi vara framme i kvällningen och har vi tur så följer Christine och Leon med, annars får vi klara oss på egen hand. I alla fall ska vi bo hos ”Mamma Maria” vid Korzo och där vet vi ju att det är bra.

Juldagsmorgon på berget

Bodil Z

Det svåra är fullbordat – jag är förbi sorgens lägsta punkt. Miki och jag firade julafton med Christine och lille Leon och vänner uppe på berget i Gračani. Vi var lite svenska och fick till vår egen överraskning ihop Janssons frestelse och köttbullar och Leon fick många julklappar. Och så småningom sänkte sig sedan julnatten över oss alla.

Och så kom juldagsmorgonen med sin friska glans och höga blå himmel och Miki och jag gick ut för morgonrundan, uppåt uppåt.

En tunn svart hund kom rusande och jag släppte Miki fri för att det inte skulle bli ”ojämnt” och de båda hundarna sprang gatan upp.

I motsatt riktning kom en ambulans och jag blev rädd och ropade på Miki som inte lyssnade alls. Men så stannade ambulansen och jag fick tag i Miki och faran var över och vi fortsatte uppåt mot berget och solen.

Londi, min Londi

Bodil Z

Inte heller idag kommer jag att kunna skriva om hur Londi dog. Varför vill jag försöka? Kanske vill jag sluta en cirkel. Men vad är det för mening med något sådant och vad är det för cirkel jag vill sluta?

Varje år vid den här tiden dör du för mig, Londi. Idag är det två dagar kvar tills du dör. Jag går med Miki i dina kvarter, till dina platser, som var våra, som är våra. Jag går förbi platsen där du förmodligen skadades innan den stora olyckan skedde. Och jag klappar den hund som troligen fick dig att ta det där ödesdigra steget. Alla dessa knutar, alla dessa olösliga knutar. Tänk om du hade kunnat få dö en stillsam död! Jag säger inte: tänk om jag hade kunnat få ta farväl av dig i ro, nej, jag önskar bara en sak: att du hade kunnat få dö i lugn utan smärta.

Här är du utanför Bar Goran den 13 maj i ditt dödsår.