Så här är det när det är spännande. Varje dag står man inför något nytt. Huset på hörnet mellan Rapska och Lopudska har sedan slutet av november fram till igår gått igenom den förvandling ni ser på bilderna här. Trädgården har också bytt skepnad. Och ikväll har det säkert hänt ytterligare saker som jag ännu inte har sett och som jag kanske inte kan ana. Miki och jag går förbi flera gånger om dagen men vi hinner liksom inte med.
Se och häpna! Särskilt över det lilla ”tornet” på baksidan.
Vinterns sommar är kort men idag bjöd den oss på ännu en dag. Och på morgonen stod, som jag hade hoppats, stolar och bord kvar på Simpas terrass sedan dagen innan. När vi kom dit satt ingen där, men solen lekte i gräset framför oss. Miki välkomnade Hana när hon kom ut med kaffet och Hana sa att hon var glad att se oss igen.
Miki fick en gotta och ”sin” vattenskål och han intog sin spanarplats.
Jag drack mitt kaffe medan solens strålar letade sig fram över borden. Björkens guldgardiner hängde stilla och luften låg mild.
Miki bad om en gotta till och fick den.
Sedan var påsen tom och det visste han, så han tassade iväg till hörnet där han hade bättre uppsikt. Jag tittade på hans morska borstiga skugga.
Den mjuka syd- eller sydvästvinden förde in ännu mera värme idag än under de föregående dagarna. Park- och vägarbetarna gick i kortärmat och många andra hade lämnat jackorna hemma. På morgonen satt Miki och jag länge på Darkos terrass med Đurđica och Hajdi – ja, hundarna brottades mer än satt. Đurđica hade precis kommit hem från sin fantastiska resa till Turkiet, så hon hade mycket att berätta och hon var så lycklig. Det var hennes första resa utanför Zagreb-området på minst ett decennium, tror jag. Hon firade med en rakija, men jag höll mig till kaffe, eftersom min inre ordningsman påminde mig om att jag hade lektioner på eftermiddagen.
Under middagstimmarna satt jag sedan i balkongrummet och gick igenom studenttexter vid det öppna fönstret. Den milda luften fyllde rummet och jag kände mig både fri och beskyddad. Miki låg vackert utsträckt på golvet bredvid mig och drog in lukterna i nosen.
Mellan varven gick vi ut en sväng runt kvarteret och tittade till huset på hörnet och jag såg också att Ivan hade ställt upp borden och stolarna på Simpas terrass igen. Kanske kan vi sitta där en stund imorgon…
Dag lägger sig på dag och allt går väldigt fort. Nyss – igår? i förrgår? – var Miki och jag med Gabi på en av de där barerna vid Martićeva. Det var ännu kallt och det var skönt att komma in i värmen trots all röken och Miki visade sig från sin sällskapligaste sida och gick från bord till bord och lät sig klias och klappas.
Ett tag försvann han, men så dök han upp igen. Jag drack varm choklad med vispgrädde och Gabi tog något mer spartanskt. En lätt förvinterstämning infann sig.
Nu har vindarna vänt och det blåser milt och mjukt från söder och när vi nyss gick runt kvarteret mötte vi folk med öppna jackor eller helt jacklösa. En bit bort hörde vi någon i övermod smälla smällare. Miki blev stel och vi var tvungna att förkorta rundan. Men när vi kom in greps också han av det där kasta-smällare-övermodet. Han jonglerade vilt med en stor benbit han hittat ute tidigare på dagen. Benknotan smattrade mot golvet och gjorde oförutsebara hopp än hit än dit och jag kom att tänka på den där sommarkvällen i en vildvuxen trädgård i en by strax utanför Prag härom sommaren. Där jonglerade Miki också med benbitar. Kanske minns du det, Peter? Och nu är det kväll och jag försöker göra allt det ogjorda som vill bli gjort.
Igår frågade Gabi mig om vi skulle gå till förlaget OceanMore som hade en hundhjälpardag. Om man köpte en bok gick en del av pengarna till en hundasyl (vad heter det?). Jag sa ja och på eftermiddagen tog Miki och jag spårvagnen till Šubiceva. Sedan gick vi en bit längs den bistra, hårt trafikerade Zvonimirova tills vi nådde OceanMores lokaler. Gabi hade just kommit och vi blev välkomnade av både henne en tjej med röda glittrande renhorn. Miki blev särskilt välkomnad och han fick olika slags hundgottor som han glatt slukade.
Hon med renhornen tittade vänligt på honom och sa uppskattande: Čupko! (Ulltott) Både Gabi och jag tyckte om ordet men min tanke tog sin egen omväg. ”Puppka” brukade Oma säga ibland till min lillasyster eller mig när vi var små. Čupko och Puppka stod ett ögonblick bredvid varandra rakt genom livet.
Miki lät sig klias och klappas av alla som var där och då och då hade någon något att bjuda på. De andra hundarna hade alla redan gått, kanske var det bra, kanske inte. Miki är vän med många, men inte med alla. Gabi och jag blev bjudna på kakor och något att dricka och så gick vi runt och plockade bland böckerna.
Gabi kan läsa på kroatiska, men jag kan egentligen inte, inte på riktigt, men jag kan alltid försöka. Jag såg böcker av Kafka och Herta Müller och började leta efter någon bok som jag har på tyska i bokhyllorna här, men nej, jag hittade ingen. Till slut bestämde jag mig för en bok av Robert Seethaler. ”Ein ganzes Leben” heter den i original och på kroatiska har den fått titeln ”Čitav jedan život”. Jag är ganska säker på att den är bra och någon bit kan jag säkert hitta på tyska på nätet som ”läskrycka”.
När vi gick ut med våra nya böcker under armen tänkte jag på nytt på det där med Čupko – och Puppka, som kommit upp ur minnet.