Dag lägger sig på dag och allt går väldigt fort. Nyss – igår? i förrgår? – var Miki och jag med Gabi på en av de där barerna vid Martićeva. Det var ännu kallt och det var skönt att komma in i värmen trots all röken och Miki visade sig från sin sällskapligaste sida och gick från bord till bord och lät sig klias och klappas.
Ett tag försvann han, men så dök han upp igen. Jag drack varm choklad med vispgrädde och Gabi tog något mer spartanskt. En lätt förvinterstämning infann sig.
Nu har vindarna vänt och det blåser milt och mjukt från söder och när vi nyss gick runt kvarteret mötte vi folk med öppna jackor eller helt jacklösa. En bit bort hörde vi någon i övermod smälla smällare. Miki blev stel och vi var tvungna att förkorta rundan. Men när vi kom in greps också han av det där kasta-smällare-övermodet. Han jonglerade vilt med en stor benbit han hittat ute tidigare på dagen. Benknotan smattrade mot golvet och gjorde oförutsebara hopp än hit än dit och jag kom att tänka på den där sommarkvällen i en vildvuxen trädgård i en by strax utanför Prag härom sommaren. Där jonglerade Miki också med benbitar. Kanske minns du det, Peter? Och nu är det kväll och jag försöker göra allt det ogjorda som vill bli gjort.