Aldrig har de 561 trappstegen upp till Trsat varit så lättgångna som idag. Miki och jag stretade upp i munter trav och betade av avsats efter avsats. Här och där stannade vi upp och nosade eller kikade in i något prång.
Snart var vi uppe på samma höjd som borgen och gick sedan en ganska plan sträcka bland annat över den hundförbjudna kyrkogården. Uppe i borgen mötte vi Christine och Leon som tagit bussen upp. Miki och jag gick till fots av två skäl: dels får hundar inte åka buss i Rijeka, dels är det roligare att gå.
Luften var hög och kändes ren och om man stod i lä kändes värmen från solstrålarna. Vi åt en måltid tillsammans och Leon fick leka lite på en lekplats. Nedanför oss välvde sig Kvarnerbukten kantad av Istriens berg.
Ja, och så skildes vi åt igen och Miki och jag gick med lätta steg neråt neråt, liksom rullande. Jag höll mig lite i ledstången ibland för att inte störta.
Den nedersta delen av trapporna gick vi i skuggan: en, två, tre, fyra, fem och så en avsats – en, två, tre, fyra, fem ibland sex och så en avsats. En klokt anlagd trappserie.
