Blogg

I torsdags gick Miki och jag med Alexandra och Federico längs Lungomare Benedetto Croce i Barcola. Solen lyste och havet låg stort och blått och på en fjärran udde blänkte Castello di Miramare vitt. Vi var glada på ett lugnt sätt och inget verkade hota.

Efteråt när jag tittade på bilden tänkte jag lite förstrött att jag skulle skicka den till vår ”familjechatt” (René, Alex, Rudolf och jag), men så gjorde jag det inte, något annat kom emellan. Jag tänkte på det igen på fredagsmorgonen, men inte heller då blev det av och sedan var det för sent, för en av oss var borta.

Någon gång vid middagstid anfölls jag plötsligt av en förfärlig brådska, allt låg jag efter med, allt var för sent. Det var som om ett fruktansvärt odjur hade lutat sig över mig och sedan tryckt upp mig mot väggen. I samma ögonblick föll en närmast osynlig skruv ut ur gångjärnet som håller ihop bågen med skalmen på glasögonen och skalmen föll av. Jag stelnade till och tänkte något panikslaget om att ”nu… ingenting!” Plötsligt såg jag inte heller det jag såg – jag har egentligen inte särskilt dålig syn. Egentligen. Jag fick ihop delarna i fodralet och hittade även den osynliga skruven som jag stoppade i bakfickan. Till Hotić! Genast! Jag slängde på mig jackan och satte kopplet på Miki och iväg i galopp längs Rapska och sedan vidare till Olibska. Framme vid Hotićs optik ryckte jag hårt i dörren men den var låst, även om det såg öppet ut inne i affären. Vi fortsatte runt till Dalija, Hotićs bar. Just när vi kom in lyfte han en bricka med flaskor och glas. Han hälsade lite avvärjande på mig och tyckte väl att jag inte behövde ha så bråttom med att få mitt kaffe. Jag tog upp glasögonfodralet ur handväskan och han satte då ner brickan och tittade noga på vad jag gjorde. Han steg över i sin optikerroll. Jag visade att den ena skalmen var av och plockade sedan upp den minimala skruven ur bakfickan och räckte honom den. Han tog den mellan tumme och pekfinger och kastade den med en elegant knyck i papperskorgen i hörnet medan han log finurligt. ”Jag har nya skruvar”, sa han och så lyfte han brickan, bad mig gå till affären och vänta där och så gick han ut på terrassen med öl och glas.

Miki och jag gick med snabba steg tillbaka till affären och ställde oss mellan den och ćevapi-stället bredvid. Jag försökte ordna mina tankar. Hur bråttom hade jag? Och med vad? Så kom Hotić med lagom snabba steg, ursäktade sig lite svepande och släppte in oss. På en av ”fåtöljerna” där inne låg en liten lockig vit hund och morrade. Miki gled försiktigt förbi och Hotić sa med sträng röst: ”Budi dobra!” men den vitlockiga fortsatte att morra. Hotić tog fram sina instrument och började skruva. Då och då slängde han iväg ett ”čuti” eller ett ”budi dobra” till den morrande. Utan effekt. Men ingen brydde sig. Så var det hela klart och han räckte mig glasögonen och sa ”izvoli!”. Han duade mig alltså och jag tänkte att det väl berodde på att vi haft de här glasögonen ihop ett tag nu.

Så småningom självdog stressen och nu är det kväll och allt är lugnt och Miki vilar på sängen inför dagens sista runda.

Vi började på Simpa som vanligt, eller enligt vår nya vårvana. Morgon på terrassen.

Sedan rullade vi in till stan och strosade längs Tkalčićeva med vänner, drack kaffe, tittade, nosade, pratade…

Och så bröt eftermiddagen av mot kväll och jag fick av Maria veta att Duilio är i stan och inte i Kraków längre. Han är här men på väg till Ostrava för nya koreografiska uppdrag. Miki och jag tog spårvagnen västerut.

Vi tre människor och två hundar sammanstrålade i en bar vid Savska, en bar med ett mycket långt namn, som jag har tappat ur minnet. Hundvänlig i alla fall, trots att Pika var ganska gapig. Miki teg borstigt och Maria tyckte att båda hundarna var på gränsen till farliga.

Och tiden gick och Duilio och Pika följde oss till spårvagnshållplatsen.

Kanske är det den galna sydvinden, kanske är det något i min inre jämnvikt som råkat i olag, i alla fall har den här dagen varit en dragkamp, en dragkamp jag gång på gång har förlorat och ändå har ingenting hänt, ingenting är tydligt fel, allt är bara så otydligt och simmigt. Ja, det är väl bara Miki som är tydlig, men han är det på ett sådant sätt att han blockerar alla passager. Han håller emot, ser snäll ut eller ironiskt snäll kanske, men han håller emot och allt blir till ett stretande.

Nej, jag blir inte arg på honom, men jag blir matt av att han är så mäktigt istadig i den här varma vinden och den märkligt förvirrande luften. Ja, vi har gått och gått och blåst iväg och jag har försökt lura vinden genom att hänga ut lakan för den att arbeta med.

Det bryr sig vinden inte om, men lakanen är torra och jag är trött och lättstörd och orkar inte med alla de här texterna som flimrar förbi. Jag tackar kvällshimlen för att den var så blå. Nu har natthimlen svart ställt sig emellan. Och sydvinden far omkring i mörkret. Miki och jag sitter härinne på golvet som två forntida tempelhundar.