Någon gång vid middagstid anfölls jag plötsligt av en förfärlig brådska, allt låg jag efter med, allt var för sent. Det var som om ett fruktansvärt odjur hade lutat sig över mig och sedan tryckt upp mig mot väggen. I samma ögonblick föll en närmast osynlig skruv ut ur gångjärnet som håller ihop bågen med skalmen på glasögonen och skalmen föll av. Jag stelnade till och tänkte något panikslaget om att ”nu… ingenting!” Plötsligt såg jag inte heller det jag såg – jag har egentligen inte särskilt dålig syn. Egentligen. Jag fick ihop delarna i fodralet och hittade även den osynliga skruven som jag stoppade i bakfickan. Till Hotić! Genast! Jag slängde på mig jackan och satte kopplet på Miki och iväg i galopp längs Rapska och sedan vidare till Olibska. Framme vid Hotićs optik ryckte jag hårt i dörren men den var låst, även om det såg öppet ut inne i affären. Vi fortsatte runt till Dalija, Hotićs bar. Just när vi kom in lyfte han en bricka med flaskor och glas. Han hälsade lite avvärjande på mig och tyckte väl att jag inte behövde ha så bråttom med att få mitt kaffe. Jag tog upp glasögonfodralet ur handväskan och han satte då ner brickan och tittade noga på vad jag gjorde. Han steg över i sin optikerroll. Jag visade att den ena skalmen var av och plockade sedan upp den minimala skruven ur bakfickan och räckte honom den. Han tog den mellan tumme och pekfinger och kastade den med en elegant knyck i papperskorgen i hörnet medan han log finurligt. ”Jag har nya skruvar”, sa han och så lyfte han brickan, bad mig gå till affären och vänta där och så gick han ut på terrassen med öl och glas.
Miki och jag gick med snabba steg tillbaka till affären och ställde oss mellan den och ćevapi-stället bredvid. Jag försökte ordna mina tankar. Hur bråttom hade jag? Och med vad? Så kom Hotić med lagom snabba steg, ursäktade sig lite svepande och släppte in oss. På en av ”fåtöljerna” där inne låg en liten lockig vit hund och morrade. Miki gled försiktigt förbi och Hotić sa med sträng röst: ”Budi dobra!” men den vitlockiga fortsatte att morra. Hotić tog fram sina instrument och började skruva. Då och då slängde han iväg ett ”čuti” eller ett ”budi dobra” till den morrande. Utan effekt. Men ingen brydde sig. Så var det hela klart och han räckte mig glasögonen och sa ”izvoli!”. Han duade mig alltså och jag tänkte att det väl berodde på att vi haft de här glasögonen ihop ett tag nu.
Så småningom självdog stressen och nu är det kväll och allt är lugnt och Miki vilar på sängen inför dagens sista runda.
