Blogg

Vägen efter

Dagarna i Brno rör sig i långsam kamp, alla steg är tunga. Kvällarna försöker ibland slita sig ur sorgen – vi går till vännernas vinstugor och krogar. Nätterna för oss genom alla skikt, ner i avgrunden och upp på egendomliga skimrande höjder. Allt är outsägligt och obegripligt.

Till René

Nej, vi förstod varandra aldrig, inte jag dig, inte du mig och vi plågade varandra mycket genom alla de där åren, fast ibland, ganska sällan, var vi också lyckliga. Och vi var den där allra speciellaste människan i varandras liv, om än ofta på ett förfärande sätt.

Du är nu oåterkalleligt borta och allt är för sent för ord och förklaringar, men egentligen finns det ingenting att säga. Så här var det. Inte ens du hade kunnat säga det mer kortfattat.