Nej, allt jag inte i varje ögonblick minns, är inte glömt, inte alltid, allt emellanåt lyfter någon annan på den skenbara eller tillfälliga glömskans förhänge. (Nebenbei gesagt: Just nu blir nästan allt jag säger lite Hoffmannskt, ni som vet vet – både varför och hur.)
Den första gången jag stötte på Ilma Rakusa och det hon skriver var i juni 2013, när hon var här i Zagreb och läste ur sin memoarbok Mehr Meer som just kommit ut på kroatiska (Mnogo Mora). Vi befann oss på Médiathèque Francaise, det franska biblioteket i närheten av Cvjetni trg, Blomstertorget. Rakusa är kosmopolit och polyglott och språken som susade i luften var tyska, kroatiska, franska, ryska, italienska och säkert något till. Hon satt på den lilla scenen och slog för sin publik upp boken genom titelns vida öppning och vi såg det havsomflutna Trieste, där hon upplevt ett präglande barndomsår. Hon läste kapitlet ”Stadsbilder” på tyska, medan den kroatiska översättningen löpte på väggen bakom henne. Genom den läsningen skänkte hon mig den triestinska barndom jag inte haft. Och jag kände igen alla platserna och jag vet att hon i texten också lagt in något av Triestes nu. Jag fick gå in på Buffet Da Pepi, den rustika slovenska restaurangen med sina köttstycken och sin surkål. Den serbisk-ortodoxa kyrkan tornade upp sig framför mig och jag fick beskåda den både inifrån och utifrån. Jag gick runt i Giardino Pubblico och jag strök förbi synagogan och såg upp mot dess branta slutna väggar. Tillsammans gick vi upp genom gränderna till den högt belägna kyrkan San Giusto. Och så återvände vi ner till Piazza Hortis och strax därefter stod vi vid havet.
Nu finns boken också på svenska och bär den sköna titeln Vidare vatten och jag går ett varv till genom dess värld och kommer först till Rakusas barndoms anhalter: födelsestaden Rimavská Soboto (nu i Slovakien, vid andra tider i andra länder) som hon återser som vuxen och känner igen på ett undermedvetet plan. Vi fortsätter till Budapest och sedan till Ljubljana, där minnena börjar ta fastare form. Hon är nu tre år och redan van vid flyttandet, som både skrämmer och lockar henne. ”Hem” är något löst och rörligt och i nätterna klamrar hon sig ofta fast vid pälsvanten med det ungerska namnet Kesztye. I Ljubljana bor den lilla familjen nära stationen och de nattliga ljuden från rangerbangården lämnar ett mörkt stråk i minnet hos den lilla flickan. Annars är den slovenska sekvensen av uppväxten fylld av glada lantliga fester och mustig mat och hon går med liv och lust in i slovenskan, som är faderns första språk, moderns är ungerska. Men det blir flytten till Trieste som öppnar himlen och ger livet en ljus lätthet. I passagerna om denna lite råa stad mellan bergen och havet finns bokens hjärta.
Det kommer nya uppbrott och Zürich blir familjens hemstad och Ilma Rakusa bor ännu där, fastän just Zürich ter sig som den plats, där hon minst hör hemma och där hon mest får känna av sitt främlingskap, men på något sätt finns det en logik i detta. Och trots att barndomens flyttande ofta plågade henne, blir det första hon som flygfärdig gör att flytta, först till Paris och sedan till Leningrad.
Bokens kapitel är korta och vart ett av dem en pärla, en helhet, en mikrovärld. Ibland får denna värld stå helt för sig själv, ibland knyter Rakusa band mellan kapitlen, som till exempel mellan ”Sand” och ”Sand som land”, där förbindelsen är gjord av just sand. Vi förs från badstrandens sand och lekar med hink och spade i barndomens Grado, ett litet Venedig, inte så långt från Venedig, till den sandiga jorden där Brandenburgs tallar har sina rötter och vidare till sanddynerna på det Kuriska näset i Litauen. Ett band av sand från Medelhavet till Östersjön på bara några sidor. Men det finns också större och fastare samband som håller ihop bokens helhet. Litteraturen och musiken och Rakusas förhållande till dessa båda är närvarande från de första barndomsårens slut. Och kampen i henne mellan dem – i vilken av dem ska hon ösa sin största energi? Ofta står de framför henne i sina för henne högsta uttryck som Dostojevskij och Bach. Det blir litteraturen som slutligen segrar, men musiken finns ändå alltid där. En kärlekssommar spelar hon sig igenom på Frankrikes orglar, i Paris och i provinsen. Och ett piano bor alltid med henne.
Längtan hem till bort, oftast österut, finns också som något som så småningom blir en konstant i boken. Hemmets löshet, livets flygsand.
I ett av bokens sista kapitel besöker hon Joseph Brodsky i Leningrad. Just detta avsnitt valde Rakusa att läsa efter det med vyerna från Trieste, när hon var här i Zagreb, säkert inte utan anledning. Scenen där hon går in genom ett skåp till Brodskys lilla rum i det trånga föräldrahemmet är vacker och mystisk och den ter som en perfekt och kompletterande motbild till det triestinska havets vidd och öppenhet.
°°
Ilma Rakusa
Vidare vatten – Minnnespassager 2014
(Mehr Meer – Erinnerungspassagen 2009)
Översättning: Birgitta W. Augustsson
Rámus
