Nyss kom vi hem från berget, Miki och jag, efter en eftermiddag och en kväll hos Christine och lille Leon uppe i Gračani. En eftermiddag med lek och korrekturläsning av ”Under fikonträdet”. En kväll med mat och samtal.
Nedfärden var verkligen en nedfärd; vi åkte med spårvagn efter spårvagn och mellan Trg och Glavni kolodvor gick vi – så därmed är också kvällspromenaden bakom oss – och så spårvagn igen, nedåt nedåt. Nu strax natt.
För en tid sedan föll jag som en sten för Sebald som jag då börjat läsa ”Die Ringe des Saturn” av och jag skrev ord av innerligaste entusiasm:
”Sebald ger mig förgängelsens trygghet, det absoluta fästet längst ner i avgrunden. Han blickar så djupt in i tingen att allting stillnar. Kanske ger han mig minst hopp när han för ett ögonblick prövar att gå ett par steg längs hoppets stig: ’Und weil der schwerste Stein der Melancholie die Angst ist vor dem aussichtslosen Ende unserer Natur, sucht Browne unter dem, was der Vernichtung entging, nach den Spuren der geheimnisvollen Fähigkeit zur Transmigration, die er an den Raupen und Faltern so oft studiert hat.’ Men ändå. Vilken tacksamhet jag känner över att – efter många omvägar och undanflykter – ha fått möta honom så här sent i livet. Jag har just öppnat porten till den för mig första av hans världar och allt är kvar.”
Nu har jag kommit kanske hundra sidor framåt sedan dess – ja, jag läser långsamt och jag läser alltid flera böcker samtidigt – och nu måste jag säga något annat, något helt annat. Det är sant att han är en oerhörd författare som vet att krypa in under skinnet på tingen och världen och han söker upp den mänskliga ondskan med en sådan intuitiv säkerhet och han gör så djupa snitt i tillvaron att jag läser honom andlös. Men – och det här kanske är en uppfriskande tillnyktring för min naivitet – nu har jag i boken sprungit på något som väcker olust och motvilja hos mig. Jag har läst fasansfulla inträngande skildringar av den belgiska kolonialmaktens brott mot människorna i Kongo, jag har läst om slavarbete intill döden, om slavdrivarnas gränslösa grymhet, om de plågades sista vittrande stunder i livet. Så här skriver han om en pojke som dör ihjälpinad:
”Ich beuge mich hinab und sehe ein Gesicht neben meiner Hand. Langsam heben sich die Lider. Irgendwo weit hinter dem leeren Blick rührt sich nach einer Weile ein blindes Flackern, das gleich wieder erlischt. Und während so ein kaum dem Knabenalter entwachsener Mensch seinen letzten Atem verströmt, tragen diejenigen, die noch nicht am Ende sind, zentnerschwere Säcke mit Nahrungsmitteln, Werkzeugskisten, Sprengsätze…”
Det är inte detta jag säger nej till. De här fasorna ska beskrivas av den som kan. Jag läser vidare, omskakad och förfärad, och jag läser hängivet. Men så stöter jag på ett ställe där Sebald försöker sig på att måla upp hur den fasaväckande belgiska kolonialhistorien fått följder som han verkar se som ett slags ”rättmätigt” straff. Han tycker sig se att det bland belgarna finns en särskild sorts fulhet och särskilda kroppsliga och själsliga deformationer, som knappast finns någon annanstans. ”Jedenfalls entsinne ich mich genau, daß mir bei meinem ersten Besuch in Brüssel im Dezember 1964 mehr Bucklige und Irre über den Weg gelaufen sind als sonst in einem ganzen Jahr.” Här kan jag inte följa honom och jag förstår inte denna hjärtlöshet som väller ut över dessa livets olycksbarn. Och jag tänker upprört barnsligt att jag nu har förlorat en kärlek. Sebald är från och med nu en vanlig människa, en mycket begåvad vanlig människa, visst, men en människa som ibland använder sin makalösa begåvning till att kasta smuts på av ödet redan hårt och obarmhärtigt prövade varelser. Ja, säg nu att jag inte kan läsa och att jag inte förstår ”den djupare meningen” i detta och att jag inte ser att han har stoppat en av sina figurer emellan sig själv och texten. Säg detta, men jag kan inte få mig till att lyssna. Jag ser vad jag ser. Jag stirrar på Sebalds blinda fläck och jag kommer för alltid att veta om den. Och mitt Sebald-läsande har blivit ett annat.
Imorse stämde jag träff med Đurđica på Cooltura och på förmiddagen gick Miki och jag dit genom solsken och kyla. När vi kom in fick vi se att Đurđica redan satt vid ett av de där låga ”hundborden”. Vi hälsade och så slog vi oss ner och beställde in kaffe.
Ganska snart kom samtalet in på det där avsnittet i Goethes ”Dichtung und Wahrheit”, där Goethe rider sig själv till mötes i en skog, sig själv från framtiden. Đurđica sa att hon nu hittat ett bibliotek som tillåter hemlån av boken, så att hon i lugn och ro kan genomsöka alla de sjuhundra sidorna efter den märkliga scenen. Hon berättade också att bibliotekarien frågat vilket citat hon var ute efter och när Đurđica svarade henne, hade hon förskräckt skakat på huvudet och sagt att något sådant ville hon inte ens tänka sig. Đurđica skrattade och sa till mig: "Tänk så dumt, jag har mött mig själv från andra tider så många gånger." Jag protesterade och sa att jag tyckte det verkade vara en bra bibliotekarie, som ville veta vilket Goethe-citat en besökare letade efter och dessutom var villig att bjuda på en personlig reaktion på svaret. "Jaja, du har kanske rätt", sa Đurđica och så utbrast hon: ”Jag känner mig många gånger som Goethe, han är så levande och ofta så barnslig!” Och jag tänkte att jag måste få tag i ”Dichtung und Wahrheit” – Đurđica läser alltså boken på kroatiska och det är inget jag vågar mig på. Sedan pratade vi om hennes två nya jobb, det ena som trappstäderska i ett hus där alla de boende är ovänner, en del till och med fiender. Det andra är städning av en nyrenoverad lägenhet, där det inte finns vatten. ”Hur ska jag få vatten till städningen?” hade hon frågat ägaren. ”Jag vet inte”, hade han svarat. Hon skrattade åt det absurda, men det är klart att på något sätt måste hon få ihop pengar, så att hon kan åka till Turkiet igen och tala turkiska. Miki tyckte vi var lite tråkiga och vände sig med vassa små rop till dem som satt vid bordet intill, men den här gången hade han otur. De ville inte prata med honom, så han fick hålla till godo med oss.
Livet har visst överhanden över ”skrivet” i dessa dagar, men nu ska jag ändå skynda mig att klämma in en kort notis med bilder från gårdagskvällen. Äntligen, efter flera månaders uppehåll lyckades jag samla mig till att bjuda in till ett Babylon på Vespa.
Det blev en glad kväll och vi fick ett slags ”eget rum” mitt emot bardisken. Borden var golvfasta ifall sällskapet i rummet skulle förvildas eller för att det skulle vara lättstädat. Och Miki fick sitta var han ville och det gjorde han också. Vi blev just så där lagom många: sju människor och en hund. Jag tror det är ett idealtal för Babylon. Och i Babylon talar man bara svenska som ju är ett babyloniskt språk.
Av någon anledning kom samtalen att cirkulera mycket runt hundar. Man också runt katter, barn och översättande. Till det drack vi vad ville, bland annat Nikšićko, det där montenegrinska ölet som vi brukade dricka på Kino Grič innan de bestal oss på den bion och den baren. Men nu har vi Vespa. Och på Vespa kan man sitta ute under den varma årstiden utan att dränkas av ljudet från trafiken.
Natten närmar sig och morgondagens morgon lutar sig redan in, så jag nöjer mig med att visa en bild på Miki i snön, den snö som nu redan är borta, men som han i alla fall hann smaka på.
