Sebald – uppvaknande

För en tid sedan föll jag som en sten för Sebald som jag då börjat läsa ”Die Ringe des Saturn” av och jag skrev ord av innerligaste entusiasm:

”Sebald ger mig förgängelsens trygghet, det absoluta fästet längst ner i avgrunden. Han blickar så djupt in i tingen att allting stillnar. Kanske ger han mig minst hopp när han för ett ögonblick prövar att gå ett par steg längs hoppets stig: ’Und weil der schwerste Stein der Melancholie die Angst ist vor dem aussichtslosen Ende unserer Natur, sucht Browne unter dem, was der Vernichtung entging, nach den Spuren der geheimnisvollen Fähigkeit zur Transmigration, die er an den Raupen und Faltern so oft studiert hat.’ Men ändå. Vilken tacksamhet jag känner över att – efter många omvägar och undanflykter – ha fått möta honom så här sent i livet. Jag har just öppnat porten till den för mig första av hans världar och allt är kvar.”

Nu har jag kommit kanske hundra sidor framåt sedan dess – ja, jag läser långsamt och jag läser alltid flera böcker samtidigt – och nu måste jag säga något annat, något helt annat. Det är sant att han är en oerhörd författare som vet att krypa in under skinnet på tingen och världen och han söker upp den mänskliga ondskan med en sådan intuitiv säkerhet och han gör så djupa snitt i tillvaron att jag läser honom andlös. Men – och det här kanske är en uppfriskande tillnyktring för min naivitet – nu har jag i boken sprungit på något som väcker olust och motvilja hos mig. Jag har läst fasansfulla inträngande skildringar av den belgiska kolonialmaktens brott mot människorna i Kongo, jag har läst om slavarbete intill döden, om slavdrivarnas gränslösa grymhet, om de plågades sista vittrande stunder i livet. Så här skriver han om en pojke som dör ihjälpinad:

”Ich beuge mich hinab und sehe ein Gesicht neben meiner Hand. Langsam heben sich die Lider. Irgendwo weit hinter dem leeren Blick rührt sich nach einer Weile ein blindes Flackern, das gleich wieder erlischt. Und während so ein kaum dem Knabenalter entwachsener Mensch seinen letzten Atem verströmt, tragen diejenigen, die noch nicht am Ende sind, zentnerschwere Säcke mit Nahrungsmitteln, Werkzeugskisten, Sprengsätze…”

Det är inte detta jag säger nej till. De här fasorna ska beskrivas av den som kan. Jag läser vidare, omskakad och förfärad, och jag läser hängivet. Men så stöter jag på ett ställe där Sebald försöker sig på att måla upp hur den fasaväckande belgiska kolonialhistorien fått följder som han verkar se som ett slags ”rättmätigt” straff. Han tycker sig se att det bland belgarna finns en särskild sorts fulhet och särskilda kroppsliga och själsliga deformationer, som knappast finns någon annanstans. ”Jedenfalls entsinne ich mich genau, daß mir bei meinem ersten Besuch in Brüssel im Dezember 1964 mehr Bucklige und Irre über den Weg gelaufen sind als sonst in einem ganzen Jahr.” Här kan jag inte följa honom och jag förstår inte denna hjärtlöshet som väller ut över dessa livets olycksbarn. Och jag tänker upprört barnsligt att jag nu har förlorat en kärlek. Sebald är från och med nu en vanlig människa, en mycket begåvad vanlig människa, visst, men en människa som ibland använder sin makalösa begåvning till att kasta smuts på av ödet redan hårt och obarmhärtigt prövade varelser. Ja, säg nu att jag inte kan läsa och att jag inte förstår ”den djupare meningen” i detta och att jag inte ser att han har stoppat en av sina figurer emellan sig själv och texten. Säg detta, men jag kan inte få mig till att lyssna. Jag ser vad jag ser. Jag stirrar på Sebalds blinda fläck och jag kommer för alltid att veta om den. Och mitt Sebald-läsande har blivit ett annat.

Kommentera