Blogg

Ja, jag har bestämt mig för att försöka leta mig igenom det jag har täckt över med glömskan och stundens kamp mot ensamheten och rädslan. (Jag tänker tala så här öppet och därför måste jag be er att vara återhållsamma med sådant som för mig blir till ett otäckt låtsasvetande – ta inte illa upp, men allt är mycket bräckligt här hos mig, i mig!) Jag visar en bild tagen en kväll från Ponte Rosso. Det är stilla och jag ser ut mot havet.

Det är kvällen innan allting sattes i rullning mot stupet. Jag vet ingenting här och därför vill jag börja just här. Dagen efter förändrades min värld utan att jag visste det, men jag kände något slå ner på mig. Och nästa dag kom vissheten om förlusten, en av mitt livs största katastrofer.

Dagarna är en kamp och jag märker att jag gång på gång pressas till marken. Hela räckan av katastrofer och faror som hopat sig i mitt liv är mer än jag klarar eller jag kanske ska säga att jag gång på gång som genom ett under klarar det, men hur många under kan det finnas? Idag tänkte jag att jag kanske måste börja från början från den där dagen i Trieste i början av februari när jag fick ett konstigt meddelande i min telefon. Så småningom lyckades jag tyda det: René hade plötsligt dött i Brno dagen innan jag fick meddelandet och dagen efter att jag senast bytte några ord med honom. Ja, vi var skilda sedan många år, men den saken är något annat och kan inte höra hit.

Några dagar senare var vi samlade i Brno, Rudolf som farit till Europa från Kapstaden och Alexandra och Federico som kommit från Trieste och jag som tagit omvägen via Zagreb för att lämna Miki hos en vän (någon vecka senare hämtade jag honom till Brno, men det är en annan historia). Vi gick mycket och utförde alla ritualerna – både de banala och de djupa. Många gånger gick vi till Poutník, en ölstuga som René ofta gått till. En dag fick någon av oss, jag tror det var Rudolf, syn på ett fotografi i ett hörn av lokalen. Alldeles i mitten av fotot står René med stängda ögon. Vi eller kanske bara jag tänkte att det kanske kunde vara taget för en sex-sju år sedan.

Den dagen var det nog bara Alex, Rudolf och jag som var där. Federico gjorde något annat, kanske försökte han läsa lite. Vi tittade alla tre noga på bilden och tog bilder. Alex tog en bild på mitt tittande.

Och så gick vi ut igen och vidare genom gallergrinden och vände blickarna bakåt mot den lilla gränden eller platsen utanför Poutník och jag spanade uppåt mot denna pavlač som ramar in övervåningen. ”Pavlač” var också det sista ordet René skrev till mig dagen innan han dog.

Nej, jag vill väl egentligen inte berätta något. Allt är samma berättelse eller ingen alls. Kunde ha sett ut så här nu eller härom kvällen. Vukovarska, Miki och jag. Kanske vet Miki mer än jag om tillvaron och luften är ljum och mild som andra vårar. Vägen hem är vägen hem.

Hur lever vi nu då, Miki och jag, inte så lätt kanske, men ändå liksom drägligt och Miki som är hund och ung fylls då och då av glädjens kraft. Dagarna rör sig i ett slags öglande kretsar. De fasta punkterna är inomhus fast då rör jag mig långt bort genom zoom och skype medan Miki är kvar på golvet eller soffan. Jag håller mig stenhårt i schack med lugnande medel (lagom lite men inte för lite) och ett strängt gymnastikprogram som utförs tre gånger varje dag och så löper ett minimalistiskt städprojekt som en tunn ledstång genom dagen – en hylla, en pappershög eller en golvyta på någon kvadratmeter. Jag håller lektioner och går igenom texter enligt scheman som är en blandning av normalitet och intrikata mönster av själavårdsförsök. När jag vänder mig utåt till nätvärlden undviker jag allt som har med prognoser och hypoteser att göra. Inget sådant vill jag plåga mina medmänniskor med. Och mitt nyhetsintag inskränker sig ofta till några minuter på tv med Vili Beroš, vår hälsovårdsminister här. Jag lyssnar lite på vad som händer här i landet och så stänger jag av.

När Miki och jag är ute går vi på morgonen till den stora parken vid Vukovarska. Jag kastar inga bollar längre för Miki har låtit mig veta att han tröttnat på att hämta dem. Imorse satt jag i halvsolen på en bänk och läste några mail och kände på vårluften. Miki drog sig in på skuggsidan med nosen mot marken.

På eftermiddagarna eller kanske vid middagstid går vi ofta till vår plats under popplarna nära den där betongmuren som också är en favorit. Det beror på hur högt solen står om vi väljer popplarna eller muren. Igår satt vi en ganska lång stund under den ena poppeln med blickarna riktade mot den andra.

Jag lutade mig mot trädstammen som har en skrovlig och räfflad yta. Solen silade in genom grenverket och jag tänkte tankar som böljade hit och dit. En vallvisa fläktade förbi: ”Aspen bad mig leta leta, linden bad mig vila, björken lovade mig kvast när kvällen skulle bliva”. Men samtidigt såg jag hallonbuskarna där uppe i kanten i trädgården i Laubach och jag var fyra år, nästan fem, kanske hörs floden Werra brusa där nedanför. Men så med ens byttes bilden och jag såg Miki och mig gå genom den lilla slovenska staden Kranj uppåt uppåt för många trappor. Sådant händer när man sitter under en poppel.

Miki spanade ut mot Vukovarska och levde i nuet, fast hur vet jag det? Kanske mindes också han något från andra tider. Kanske dök för hans inre bilder upp från parken runt slottet Pejačević där han levde sin hårda barndom som ensam jägare.

På morgnarna går Miki och jag ganska ofta till den stora stängselomgärdade parken vid Vukovarska. Den numera nästan tom, fast den här veckan blir det tillåtet för barnen att leka på lekplatsen där igen, så längre fram på dagen blir det kanske ett annat liv.

Vi går under blommande träd, dem vi ser här är nog ett slags kastanjer. Vackra är de i alla fall och höga. Jag har med mig en boll som jag kastar då och då, men Miki tycker att det är en ganska dålig boll, så för det mesta låtsas han bara att han tänker springa efter den. Ni ser den ligga där gul.

Och just den här gången får han syn på något mycket mera spännande. En långbent rödbrun hund som han kastar sig iväg efter.

Ja, det hela gick bra. Den rödbruna var en tik och de lekte lite hastigt och sedan högg jag tag i kopplet på min krulltott och vi gick hemåt igen.