Blogg

Vi går förbi de vackra röda rosorna här i hörnet av Hvarska. Och min tanke famlar lite och inne i mig viskar frågan: Är jorden ett sprucket krus?

Kanske var vi uppe på Špilberk mer än en gång under de där veckorna av vallfart och vandring. Jag tycker om väggarnas ljus, de rena formerna och den vida blicken ut över omgivningarna.

Här finns många minnen av ett underbart vagt slag, inga särskilda händelser, ingen som sa något eller var på något särskilt sätt. Här vilar platsens ande i tung lätthet. Här vid den ljusa väggen orkar jag låta allt vara som det är.

Och någon dag – kanske hände det mer än en gång – gick vi ut till Staré Brno för att besöka platserna från barnens barndom då René och jag ännu var (ganska) unga, från tiden när Erika ännu levde och vi bodde där några dagar varje sommar. Mitt lokalsinne som egentligen inte finns ledde oss med den blindaste säkerhet. Jag gick längs de undermedvetna vägar. Alex och Rudolf var då det begav sig alltför små för att minnas eller ens mer än på ett mycket vagt sätt känna igen sig. Jag berättade allt möjligt jag inte visste att jag visste. Vi hittade Erikas portgång och sedan gick vi runt lite och ner i den lilla parken strax bakom huset.

Vi följde rundlarna av grus genom det gröna. Sedan slog det mig att vi kanske kunde hitta till den lilla restaurangen Moravská Chalupa, som på den där tiden var det enda inte helt förkomna matstället. Ja, nu låter jag gnällig men det var helt andra tider och nästan allt var grått och slitet utom just det lilla vita huset vid floden – fast floden verkar bara ha funnits i min fantasi.

När vi kom fram såg vi att det inte längre var någon restaurang utan något slags utställningslokal. Vi hade väl hoppats lite på de där plommonfyllda knödlarna, men nej, därinne stod bara vackra saker, som jag inte minns en enda av. Vi tog några bilder av oss i ”klassisk stil” i det vita portvalvet och jag försökte att ignorera de blå plastfigurerna på taket.

Sedan gick vi ett stycke längs den berömda motortävlingsbanan, drack kaffe någonstans, men floden visade sig aldrig, fastän jag var så säker på att den skulle finnas lite längre bort där på andra sidan gatan.

Och så småningom, efter andra utvikningar som jag inte ska berätta om nu, vände vi tillbaka in mot centrum. Högt ovanför oss tronade Špilberk i lugnt och ljust majestät.

Jag inser nu att jag slagit in på fel väg. Min avsikt var att återvända till februaris början och söka mig tillbaka till sorgen och chocken för att inte låta dem begravas under allt det skrämmande som hände sedan, för att inte hela tiden i det fördolda brottas med den där underliggande ouppklarade smärtan. Men vägen, som särskilt gårdagens text kom att föra mig längs, var för tung att gå, för omöjlig att uthärda. Jag måste välja en omväg, någonting som ger lite ljus, tänkte jag. Igår kväll när jag tittade upp mot bokhyllan här i balkongrummet fick jag syn på ”Innamoramento e amore” av Francesco Alberoni (den finns på svenska också om någon här vill läsa den på det språket) och jag tänkte på något jag mindes från min läsning av den en gång för länge sedan. Jag tog ner boken från hyllan och började bläddra men märkte att jag inte kunde samla mig till att läsa. I stället läste jag ur minnet bland det jag en gång tror mig ha läst. Jag läste det där om att de stora banbrytande förälskelserna ofta föds ur nöd, utvägslöshet och förtvivlan. Att det är när man står på botten som de dyker upp. Kanske står det inte just så i boken, men något besläktat finns där helt säkert.

Nej, jag vet inte riktigt vad jag vill eller tror mig kunna nå med detta, kanske ett slags andrum, en paus från desperationen. Och kanske kan det också vara en väg för någon annan till något som liknar glädje eller hopp.

Jag fortsätter min rituella vandring bakåt i de krokar det blir. Det är inte ordningsföljden som är det viktiga utan detta försöka se vad som hände – då och då och då. Idag tar jag spårvagnen ut från Brnos centrum och åker till krematoriet och begravningsplatsen runt det. Jag återvänder till den sjuttonde februari (att det också var vår bröllopsdag visar bara tillvarons cirklar, ingenting annat) och till ceremonin i krematoriet. Bilden är tagen någon timme innan från ett hörn av parken bakom krematoriebyggnaden. I fjärran ser man Špilberk – så fort man är på lite högre höjd i Brno ser man egentligen alltid Špilberk.

Under ceremonin höll jag det där egendomliga talet som inga utom Alexandra och Rudolf förstod orden i. Men båda visste i förväg vad jag skulle säga och de hade gett sin tillåtelse. Jag stod vid ett slags pulpet och jag visste att jag efteråt skulle trycka på en liten svart knapp. Knapptryckningen skulle markera nästa steg i ceremonin. Jag samlade mig och lyckades att hålla mig stående och talande:

”Nej, vi förstod varandra aldrig, inte jag dig, inte du mig och vi plågade varandra mycket genom alla de där åren, fast ibland, ganska sällan, var vi också lyckliga. Och vi var den där allra speciellaste människan i varandras liv, om än ofta på ett förfärande sätt.

Du är nu oåterkalleligt borta och allt är för sent för ord och förklaringar, men egentligen finns det ingenting att säga. Så här var det. Inte ens du hade kunnat säga det mer kortfattat.”