Vi går under valnötsträden här bakom huset, Miki och jag. Han har nosen i marken medan jag låter blicken följa de gungande grenarna och de små gröna frukternas färder uppåt och nedåt och i sidled. Kanske söker jag ro i oron och jag låter vinden skriva min oros bok, mig till ro.
Under de senaste veckorna har jag genomfört ett litet experiment i tre av mina undervisningsgrupper här vid universitetet i Zagreb. Jag har bjudit in två framstående svenska skribenter till samtal med studenterna. Utgångspunkterna har varit artiklar eller radioprogram av dessa två, som studenterna satt sig in i och formulerat frågor till. Mötena har skett på zoom och bestått i frågor och svar, i samtal. Det har blivit en verklig energiinjektion för studenterna som uppskattat dessa möten mycket.
Stort tack till Håkan Lindgren och Torbjörn Elensky som givit oss denna gåva! Jag hoppas kunna återgälda den på något sätt.
Och när vi gick igenom sakerna på Čápkova 18 hittade vi också en liten trälåda med småsaker, mest bilder på barnen eller på René men där fanns också den här på mig, en sliten bild där mycket av färgen flagnat av. Jag tycker jag känner igen min svart-och-brunrandiga tröja och jag tror att jag kan ha varit 28 eller kanske 29. Jag tog bilden med mig till Zagreb utan att riktigt veta varför.
Jag tittar tillbaka på bilderna från Brno i februari – den längsta månaden som någonsin funnits – och nyss hittade jag den här. Det är den 14 februari och det var för ljusets skull jag tog bilden. Egentligen vet jag inte var jag är, kanske har jag Masarykova i ryggen, men det kan vara fel. Bredvid mig går Rudolf och kanske Alexandra också, men kanske skulle vi möta henne och Federico någonstans. Miki var i Zagreb den dagen, det vet jag.
Jag minns att vi, vilka vi nu var, på något avigt sätt gladde oss över solstrålarnas spel över den ljusa fasadens sköna detaljer och över att huset verkade så lätt och självlysande. Men vad det är för ett hus, det vet jag inte alls och – inte för att jag vill göra någon besviken – om jag får veta det kommer jag inte att veta mera om det än jag gör nu i mitt ovetande.
Det är den trettonde februari. Rudolf och jag har nyss mötts i Wien och sitter nu på tåget och färdas genom det moraviska landskapet mot Brno. Vi är glada över återseendet men allt annat är tungt.
