Jag försöker ta ännu ett vingligt steg i kampen för att komma till rätta med de skador jag utsatts för under de senaste månaderna. Jag vet att jag ännu hade ett slags inre balans under de svåra obegripliga veckorna i Brno efter Renés död. Kanske berodde det på att vi var tillsammans, att jag inte måste kämpa ensam, kanske för att kraften ännu inte var förbrukad. Också de två första veckorna av corona-isolering här i Zagreb och rädslan för eventuella otäckt begränsande regler (skulle jag få gå ut med Miki?) klarade jag utan att mista ”förståndet”. Men så kom jordbävningen. Tidigt på morgonen den 22 mars väcktes jag av att jag hörde ett dovt brummande ljud djupt underifrån och rummets väggar verkade röra sig. Jag förstod inte takets form och plats över mig. Sedan kom timmarna då vi både var beordrade att hålla oss hemma och att vara ute. Dagen innan hade det varit 20 grader, den morgonen var det två grader och snökorn blåste runt i luften. Det hette att vi skulle hålla oss ute till klockan tre på eftermiddagen. Jag sprang hit och dit runt kvarteren med Miki bredvid mig. I ryggsäcken hade jag mat och vatten och min laptop som senare visade sig vattenskadad. Av slarv – slarv är här en synonym till panik.
Efter jordbävningen har jag inte fått tillbaka jämnvikten. Några dagar efter den tappade jag dessutom kontakten med Rudolf i Sydafrika. Jag tilläts dubbla doserna av lugnande (tar ändå ganska lite, blabla), hittade Rudolf igen, men nu sedan mitten av april är jag inte längre jag.
Min lägenhet klarade sig bra vid jordbävningen (men sådana där saker är egentligen omöjliga att mäta när det läggs på det psykologiska planet: jag har haft två lätta/normala förlossningar, jag blev ”lindrigt” skadad i en svår bilolycka) om man jämför med många andra.
Den här sprickan eller fläcken vid sovrumsfönstret är den värsta synliga skadan. Inte mycket, kan man tycka och det är inte mycket. Inte på det sättet. Och nu i denna nya dimension där jag försöker och försöker att sätta mitt liv på en fast plats hör jordbävningen inte till det svåra längre. Jag börjar tro att det svåraste är det slags inre sammanbrott som jag kastats in i i en serie våldsamma steg. Varje dag är en kamp för att uppnå ett slags minimal normalitet och balans.