Och någon dag – kanske hände det mer än en gång – gick vi ut till Staré Brno för att besöka platserna från barnens barndom då René och jag ännu var (ganska) unga, från tiden när Erika ännu levde och vi bodde där några dagar varje sommar. Mitt lokalsinne som egentligen inte finns ledde oss med den blindaste säkerhet. Jag gick längs de undermedvetna vägar. Alex och Rudolf var då det begav sig alltför små för att minnas eller ens mer än på ett mycket vagt sätt känna igen sig. Jag berättade allt möjligt jag inte visste att jag visste. Vi hittade Erikas portgång och sedan gick vi runt lite och ner i den lilla parken strax bakom huset.
Vi följde rundlarna av grus genom det gröna. Sedan slog det mig att vi kanske kunde hitta till den lilla restaurangen Moravská Chalupa, som på den där tiden var det enda inte helt förkomna matstället. Ja, nu låter jag gnällig men det var helt andra tider och nästan allt var grått och slitet utom just det lilla vita huset vid floden – fast floden verkar bara ha funnits i min fantasi.
När vi kom fram såg vi att det inte längre var någon restaurang utan något slags utställningslokal. Vi hade väl hoppats lite på de där plommonfyllda knödlarna, men nej, därinne stod bara vackra saker, som jag inte minns en enda av. Vi tog några bilder av oss i ”klassisk stil” i det vita portvalvet och jag försökte att ignorera de blå plastfigurerna på taket.
Sedan gick vi ett stycke längs den berömda motortävlingsbanan, drack kaffe någonstans, men floden visade sig aldrig, fastän jag var så säker på att den skulle finnas lite längre bort där på andra sidan gatan.
Och så småningom, efter andra utvikningar som jag inte ska berätta om nu, vände vi tillbaka in mot centrum. Högt ovanför oss tronade Špilberk i lugnt och ljust majestät.