Så har då äntligen de fantastiska handgjorda maskerna nått hit till Zagreb från Brno. Första omgången blev kanske stulen, men de här kom fram! Tack Irina!
Blogg
Balladen om Herr Olof denna vår
Det är nu den tiden på året när jag brukar läsa ”Herr Olof och älvorna”. På nytt känner jag balladens suggestiva kraft fast det här året som liksom har lämnat sin bana blir det ödesmättade ännu intensivare. Jag läser det vibrerande första omkvädet ”– drifwer dagg, faller rihm – ” och känner det osäkra spelet mellan värme och kyla. Jag läser det andra omkvädet som rör sig rakt in i sommaren ”– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.” Finns den också detta år?
Ögonblicket när älvakungens dotter kastar olyckan över herr Olof är mer existentiellt omvälvande för mig denna vår. Och jag tittar bakåt i texten: hade han något val? Inte om han ville vara kvar i sin värld i sitt liv i den krets han var känslomässigt buren av. Han rider tillbaka hem fastän allt redan ligger i det förflutna. Han talar som om det skedda gick att dölja eller för att det var och är det enda sättet att vinna ännu en stund på den här sidan. En ekgrens hårda törn mot pannan skulle nog gå att uthärda även om hästen håller hög fart. Någonstans önskar vi kanske alla att vi bara slagit huvudet mot något hårt och att sedan…
°°
Herr Oloff rijder om otte,
– drifwer dagg, faller rihm –
liuse dagen honom tychte
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
Herr Oloff rijder för bergie,
finner en dantz medh elfwer.
Där dantzer elff och elfwemågh,
elfwe kongens dotter medh vthslagit håår.
Elfwe kongens dotter rächte hand från sig:
"Kom hijt, herr Olof, trådh dantz medh migh!"
"Jntet träder iagh dantz medh tigh!"
Min fästemö haar thet förbudit migh.
"Jntet iagh will, eij heller iagh må,
j morgon skall mit bröllop stå."
"Will tu intet tråda dantzen medh migh,
en olycke skall jagh ställe på tigh."
Herr Oloff snodde sin häst omkring,
siukdom och soth fölgde honom hem.
Herr Oloff reedh i sin moders gård,
vthe hans moder för honom ståer.
"War wählkommen, kier sohnen min!
Hwij ästu så bleek i blomme kind?"
"Min fåhle war snabb och jagh war seen,
jagh stötte migh moth en eekegreen.
Min kiere syster, bädda min sängh!
Min kiere broder, hälle hästen i engh!
Min kiere moder, borsta mitt håår!
Min kiere fader, giör migh en båhr!"
"Min kiere sohn, du sey ey så,
j morgon skall ditt bröllop stå!"
"Stånde nu när thet stånda will
– drifwer dagg, faller rihm –
Alldrig kommer jagh til fästemö min."
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.
°°
(Jag har tagit bort omkvädena i alla strofer utom den första och den sista, men egentligen är de där.)
Under popplarna
Vi går inte långt men ofta är vi borta ganska länge. Idag är det nog sommar på sätt och vis – 27 grader i skuggan ser jag – och Miki och jag har varit länge på vår plats under popplarna.
Det är två popplar som står ganska nära varandra och mellanrummet är ett slags värld. Där sitter jag lutad mot den ena stammen och Miki ligger i gräset. Jag ser bilarna susa förbi längs Vukovarska eller Heinzelova och i fjärran, om jag lutar mig lite framåt eller bakåt – vad som är bak och vad som är fram i denna värld går inte att veta – ser jag Medvednicas böljande silhuett. Det är bara i den här tiden som någon kan välja en plats som denna för sina dagliga utflykter. Vi ser världen och människorna men behöver inte möta någon. Ja, Miki saknar kanske vissa hundmöten, men bara vissa, för han kan vara lite reserverad och tycker ofta att det är minst lika intressant att undersöka spåren av verkligheten som att möta verkligheten själv. Han är en läsare och analytiker.
Tiden som går när vi vistas här i poppelvärlden flyter fram som den där floden i Hesses ”Siddhartha”. Och vi är kanske båda på väg att bli Vasudeva.
Kleist, Hoffmann och Goethe – mina nattliga följeslagare
I dessa undantagstider läser jag mycket sällan någon bok från pärm till pärm. Jag läser inne i huvudet i böcker jag läst en eller hellre flera gånger och om nätterna hör jag ibland en rad eller fras uttalas högt av en för mig okänd röst. Det mesta jag läser är skrivet på tyska, ett språk jag i denna period mycket sällan talar med någon. Och nästan alla texterna är så där tvåhundra år gamla. Allt är tvåhundra år sedan och jag är nog en man, ganska ung kanske. Naturligtvis hör jag inte så sällan rader ur Goethes ”Faust” för i den boken har jag många hemorter. Och Hoffmann är närvarande varje dag genom översättandets kamp, dessa svindlande historier som bjuder på hisnande överraskningar i nästan varje rad. Och min ”metod” är att översätta innan jag läst till punkt. Det är det rätta sättet att behålla yrseln, fast yrsel kan man naturligtvis varken behålla eller hålla. Till min lycka har jag två följeslagare i min hoffmannska vandring, en vandring som gör att yttervärlden – utom sittandet på betongmuren eller under den där poppeln med Miki – sjunker undan och blir till andra århundraden i andras liv.
Men jag har också tänkt mycket på Kleist, inte bara när jordbävningen kom hit eller när jag kände det där ganska starka efterskalvet igår morse. Jag ser scener ur hans berättelser och ser de förfärliga stupen i raderna, egentligen borde hans texter inte skrivas med vanliga rader, för sådant inger ett bedrägligt lugn. Nästan allt hos Kleist är vertikalt och nästan allt är våldsam rörelse. Det du har i det ena ögonblicket är borta i nästa. Han är en de yttre och inre bävningarnas diktare, men någon gång ibland, och det gör effekten desto starkare, målar han upp en bild av hur någon mitt i stormarna finner ett slags jämnvikt, en jämnvikt som vet att den är tillfällig men som gör nuet evigt.
Inatt hörde jag den här raden ur Die Marquise von O…. Den handlar om den unga huvudpersonen och hur hon i sig själv mitt i ett omgivande kaos hittar den enda balans som går att finna i denna värld:
Ihr Verstand, stark genug, in ihrer sonderbaren Lage nicht zu reißen, gab sich ganz unter der großen, heiligen und unerklärlichen Einrichtung der Welt gefangen.
den absoluta skillnaden
Vi lever i den inre cirkeln sedan en obestämd tid – den långa dagen och den långa natten i en sällsam fläta. Jag träffar inga mänskor – ropar eller vinkar lite på håll. Miki träffar ytterst sällan någon hund, för de flesta går strikt kopplade nu. Vår gemenskap går över artgränsen och ibland vet vi nog inte hur mycket vi förstår av varandra. Jag vet nu att skillnaden mellan en och två är en absolut skillnad – och nu talar jag, utan att vilja ringakta Miki, om det inomartsliga. Han ser det kanske på ett liknande sätt från sitt hundhåll. Dagarna har varit varma, fast härom dagen föll temperaturen från 27 till 17 i skuggan. Bilden är från en varmare dag än denna, en dag jag är ganska osäker på hur den ska placeras i tiden, en dag inifrån den där långa flätan.
